Livet är förändring

En kompis frågade hur jag tolkade Galishimos beteende häromdagen, då han slängde och snurrade väldigt mycket med huvudet under min promenad med honom. Han taktade och trippade en hel del också. Han har alltid slängt ganska intensivt med huvudet under perioder och det är ofta därför jag använder hjälm när jag leder honom till och från hagen. Man vill inte bli nockad av ett hästhuvud, tro mig.  Frågan om hur jag väljer att tolka hans huvudkast är väldigt bra, då det finns en uppsjö av ord att sätta på Galishimo kast med huvudet. Man kan tro att han har problem med nacken, man kan säga att han är stressad, man kan kalla det "ticks", man kan kalla det "respektlöst" då det är lätt att komma i vägen och bli nockad, man kan säga att han försöker göra sig av med spänningar, och så vidare.  Följdfrågan som jag då skulle vilja ställa tillbaka vore:  "Till vilket syfte vill jag sätta ord på min hästs beteende?" och det är i mina ögon en viktigare fråga.  Motfrågan le

Jag har tittat på mitt konto nu, efter lönen, och visst känns det lite jobbigt att det plötsligt står "0" på bonuskontot, där det förut stod 57.000 kr. Men jag har fått ny lön idag och har även sålt den gamla transporten som renoveringsobjekt! Jag sålde den väldigt billigt och i princip för samma summa som man kunde ha sålt däcken, mattan och golvet för om man ville sälja delarna separat. Jag skitpratade verkligen om transporten för köparen, för att räkna upp allt möjligt tänkbart elände, för jag vill inte att någon ska känna sig lurad. Jag vill att man har realistiska förväntningar på vad som kan dyka upp. Dock känner köparen mig, hon står på samma stall, och har sett mig kämpa på med transporten genom åren. Så hon vet att jag använt den aktivt och fixat med den, en hel del. Jag tror köpet blir jättebra för oss båda. Köparens man vill ha ett renoveringsobjekt och någon kommer att gå in med detta med en helt annan energi och ett helt annat intresse i den, än vad jag har.  Sed

Jag tittar på statistiken här på bloggen och märker att många googlat och hamnat på ett inlägg som jag skrev för flera år sedan, år 2014, nämligen. Titeln på inlägget var "När livet inte blev som tänkt" och ni hittar inlägget om ni klickar HÄR.  Jag var 34 år. Jag bodde i en liten etta. Jag funderade på att sluta kämpa i relationer och "ge upp" mina försök att skaffa familj och barn. Jag var orolig och sörjde. Jag oroade mig över utanförskapet som det skulle innebära att bo ensam i en liten etta då det var så normbrytande. Nu har det ju gått sex år och jag är snart 40 och bor kvar i min lilla etta.  Genom dessa sex år är det en sak är jag väldigt säker på:  Det här har varit de sex bästa åren i mitt liv.  Utan tvekan. Det är inte ens ett close call. Jag har i och för sig haft Björn i mitt liv, tre av dessa sex år, och det har ju underlättat. Men det krävs en väldigt särskild man för att uppmuntra mig att bo kvar i min lilla etta, att prova mina egna vingar, och att

Galishimo gillade inte den nya transporten inledningsvis. Särskilt inte den övre plastluckan som gapade utåt och det lilla handtaget som hängde ned. Jag fick ärligt talat inte ens in honom i transporten den första halvtimmen jag försökte, i lördags. Gud, jag hade ju glömt det där med hur man ska tänka när lastningen inte fungerar. Vilka metoder och tankesätt man ska använda. När ska man nu ge hästarna tid, och när man ska utmana dem, och hur? Kanske började jag övertänka lite, jag kan ha blivit lite influerad av de andra i stallet som lasttränat enligt särskilda metoder eller förhållningssätt eller vad det nu var. De har haft en tydlig plan med sina hästar, i alla fall.  Galishimo fick slutligen "första varningen" (knackande med spöet) och sedan blev han snärtad på rumpan. Han stegrade kränkt och lite gulligt, och gick sedan in. Så var det med den pedagogiken. Men han var märkbart spänd när han stod där inne så jag skickade in och ut honom ett par gånger från transporten, och

Idag, lördag, klev jag upp vid 06.00 för att i lugn och ro ensam påbörja resan till Umeå 07.00. Det var den där transporten jag nämnt tidigare som jag ville titta på. Jag kan inte säga att jag åkte iväg med optimism och ett pirr i magen och en längtan efter att få köpa en ny transport. Jag åkte iväg med mensvärk och lätt nedstämt sinnestillstånd över alla pengar som kommer att försvinna.  För ni som följer bloggen regelbundet vet ju att jag sparat hela året till en ny bil. Inga semesteräventyr, jag har inte köpt mig särskilt mycket, inte unnat mig något, restaurerat det som gått sönder, och bara haft ett ganska drygt 2020, bara för att få ihop pengar till en ny bil. Björn opererade sig i måndags i Umeå, och jag bodde på patienthotellet då.  I stället för att åka till Hööks eller andra affärer så låg jag kvar på hotellet och surfade och fördrev tiden hela dagen och morgonen efter, tills operationen var klar, bara för att spara pengar och inte dra på mig minsta onödiga inköp.  Vet ni hur

  Jag lämnade in min transport för däckbyte nyligen, för att få fina vinterdäck. Efter en timme kom en däcksnubbe ut till mig och bad mig följa med in i garaget och titta på transporten.  "Jag är ledsen, men vi kan inte släppa iväg dig med den där transporten." sade han.  "Hur så?" frågade jag. "Bromstrummorna är helt färdiga i alla fyra däckfästen, bultarna har inget att fästa i längre. Du kommer inte att kunna ens åka hem med den säkert. Vilket däck som helst kan släppa när som helst." "Va? Men den gick ju igenom besiktningen för ett tag sedan, bara..." suckade jag.  "Prova att köra den några varv på parkeringen bara. Eller parkera in den i något hörn här i däckparken så försöker vi att få den till verkstaden på något sätt." sade däcksnubben.  Jag satte mig förvånat i bilen och började köra mot en bra parkeingsplats utanför däckfirman. Det klonkade till och jag såg i backspegeln hur några bultar åkte ut och hur höger bakdäck direkt ru

Jag red Galishimo idag, och jag fick lite filmer av oss från Björn, som följde med. Det var blåsigt, kallt och jag är fortfarande lite matt. Galishimo var rätt så pillrig och taktade och skyggade en hel del, men skärpte sig lyckligtvis direkt jag satte mig upp i sadeln, ibland har man tur!   Han gör så mycket bra nu, och han använder sin lilla arabkropp så fint. Snacka om att han gör det bästa av vad han har. Han får även väldigt mycket beröm. Idag har vi främst tränat att han ska galoppera från skritt och sedan gå tillbaka från galopp till skritt igen, utan så många travsteg däremellan. Jag övar på att sätta till mig i sadeln så att det inte blir så att jag rycker honom i munnen varje gång jag vill han ska bromsa ordentligt. Han svarade bra men det blir några travsteg efter galoppen, så vi får fortsätta öva.  Jag har höjt kraveln lite på travslutorna också och jag tycker han svarar så fint och gör sitt allra bästa. Min vita lilla drömhäst! Nu är han förlåten för allt skyggande på våra