Livet är förändring

Ursäkta den dåliga bildkvaliteten på ridbilderna numera. Det finns en väldigt bra förklaring, och det är ju att min ridrädsla lagt sig ett snäpp, likaså har Galishimo blivit lite tryggare i sig själv, så då är det förstås en naturlig utveckling att Björn inte står med oss på ridbanan, utan på läktaren. Annars har jag ju ridit nära Björn från början, och sedan gjort "utflykter" längre och längre ifrån honom. (Hemmaridbanan och ensamma uteritter klarar jag fint, men just utflykterna till ridhuset kan vara lite spännande.) Men nu är han uppe på läktaren från början till slut och då klarar inte mobilen att filma lika skarpt längre. Och alla vinklar blir ju därmed snett ovanifrån. Inte var jag mindre glad för detta! Dessutom var ju Galishimos klippa, angloaraben Pride, med på ridbanan, så helt ensam var han inte! Men jag fortsatte öva på Galishimos egentrygghet och vi var noggranna med att INTE följa efter Anna och Pride eller göra samma övningar, utan rida lite kors och tvä...

Jag har backat bandet med G igen. Igen, alltså. på uteritterna. Jag har, egentligen ganska oengagerat och slött, följt "Heart & Horses" eller "Gubben med hatten" då och då på youtube. Det är inte en livsomvälvande filosofi men han sade något som fastnade hos mig vid ett avsnitt om lastträning av en islandshäst. Han pratade om Falsk lydnad. Falsk lydnad är när hästen gör det man ber den om fast den inte trivs med det. Exempelvis när islandshästen går in i en hästtransport trots att den är rädd, inte för att den tycker att det är en bra idé. Gubben med hatten tycker att man bara kommit halvvägs om man får hästen till en falsk lydnad, och andra problem kan ackumulera längre fram. Därför är det bra att jobba vidare på övningarna tills man har en äkta lydnad, det vill säga, när hästen är avspänd och nöjd över att få utföra sin uppgift. Det är ju Galishimo i ett nötskal på våra ensamma uteritter. Han trivs inte alls på dem, och vill ju oftast att jag ska finnas tryg...

Nej, det blir inget stallbyte . Förklaringen till detta är att jag och Galishimo suger på uteritter så jag är inte säker på om jag lyckas nyttja de fina ridvägarna vintertid. Framför allt inte när det kommer till mörkerridning. Jag blev fruktansvärt irriterad över mina begränsningar men samtidigt lättad över att jag inte behöver utmana mig mer. Hade det funnits ett stall som både erbjöd lösdrift, ridhus och fina ridvägar hade jag nog flyttat men det finns ingen sådan plats i närheten, vad jag vet. Det går ju faktiskt att stoppa in Galishimo i transporten och åka iväg om jag vill till fina ridvägar. Till Anna är det exempelvis bara en kvarts bilkörning och då har jag tillgång till jättefina sandiga ridvägar. Jag åkte till henne i lördags och tog med mig Galishimo. Tyvärr var det lite mentalt jobbigare för mig än vad jag tänkte mig. Vi skulle bli tvungna att ta hästarna genom ett bostadsområde för att komma till ridvägarna, och jag har ingen erfarenhet av att Galishimo tar bostadsområd...

Jag har fastnat i en fundering på att byta stall. Det känns lite märkligt nu då Galishimo bott i samma stall sedan 2013 och jag trivs toppen, men samtidigt är jag lite nyfiken på att flytta honom och se hur det går. Jag har funderat på att flytta honom lite mer ut "på landet" så vi inte träffar på lika många tåg och vältrafikerade bilvägar. Det stall jag funderat på har tyvärr en ridbana nära en väl trafikerad väg, så den kanske jag måste räkna bort. Jag var där i går och det brakade rejält när tunga lastbilar körde förbi. Men å andra sidan har den fina grusvägar med mindre trafik och kanske kan jag träna upp konditionen lite bättre på Galishimo då. Jag vill ju inte att han ska bli överviktig(are) och få problem med detta. En fördel med nuvarande stall är att det bara är fyra kilometer bort, det är lätt att komma sig iväg och det går även lunchrida om man har lite plus på flexen och är snabb. Det blir svårare i det andra stallet som är längre bort. Förra sommaren cyklade ...

Jag hade inte tänkt rida idag, men Angelika ville låna min bil och transport för att övningsköra inför utökat B-körkort, så jag åkte till stallet i alla fall. Jag var mycket varmt klädd eftersom det blåste och regnade. När vi skulle åka kom Ebba och satte sig i bilen och åkte med oss. Hur roligt som helst med tre personer i en bil när en backtränar. Det är ju just detta med att backa runt hörn och räta ut transporten sedan som är lite krångligt och kräver lite träning. Eftersom man kan köra både min bil och transport på vanligt B-körkort, så är det en bra kombination att träna med. "Nu är du nästan där! Räta ut transporten nu!" utbrast jag till Angelika som körde. "Men låt henne få tänka själv! Var tyst!" sade Ebba till mig. "Jag kan hantera att Katarina pratar." sade Angelika. "Jag är bara engagerad... Vänd dig inte om! Uppkörningssläpet är så stort så du kommer inte att se något av av att vända dig om!" hojtade jag. "Tyst Katarina, A...

Yes! Jag klarade denna arbetsdag och är väldigt nöjd. Jag har färdigställt ett motionssvar som ska upp till kommunfullmäktige, en utredning som jag mer eller mindre jobbat med i ett år nu. "Nu kan du ta det lugnt, så tar jag över." sade ledningssekreteraren och jag kände mig tio kilo lättare när jag äntligen kunde lämna ifrån mig utredningen. Jag har förresten en ovana att skilja så strikt på jobb och fritid att jag ibland inte förstår varför jag är trött på min fritid, fast om jag tänker på vilket jobb jag utfört under en arbetsvecka så är det inte konstigt alls. Nu när jag varit trött och småkrasslig ett tag så kom jag på att jag behöver bli bättre på att prioritera återhämtning, så jag har tagit ledigt onsdag och fredag. Eftersom torsdagen är röd så innebär det att jag strax får fem lediga dagar på raken. Det blir riktigt välbehövligt! Ibland kan jag avundas de som har barn. Eller inte barnen just, men föräldraledigheten. Att familjen får betyda så mycket att man har...

Vilken vidrig sjuka jag haft. Jag hade precis börjat träna och kände mig helt symtomfri men lördagkväll och söndagväll har inte varit helt symtomfria, tyvärr. Huvudvärk, trötthet och tandvärk i typ hela käkarna. Det känns verkligen som mitt immunförsvar gått bananas och kör lite hittepå-angrepp här och var. Som om typ alla andra har väldrillade försvarsstyrkor i sina kroppar, och jag har några desertörer och spridda lägereldar här och var och jättedålig kommunikation mellan de olika grupperna. Några immunförsvars-soldater undrar om vi är i krig fortfarande och andra har släppt försvarlinjerna och dansar på TikTok i stället. Ingen organisk centralstation i hjärnkontoret vet hur det ser ut med min kroppshälsa, och jag slår vad om att vilda diskussioner förs med mitt immunförsvar. Har jag virus eller inte? Är detta en nervtråd eller en fiende? Ska den där käken ligga sådär mitt i ansiktet eller behöver vi inflammera den? Den där muskeln ser suspekt ut. Kan vi angripa något annat och se ...