Livet är förändring

Alla som säger att November är en grå och tråkig månad borde höja blicken och titta uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på himlen denna månad och förundrats över skönheten.

En särskild dam fyller nio år idag. Damen som får mig ut på promenad en timme varje dag. Utan henne hade jag säkert varit tio kilo tjockare och kanske inte ens upptäckt njutningen med att springa. Utan henne hade jag inte lärt mig att varje månad har en unik personlighet och förtjänar att upplevas med andakt utomhus. Utan henne hade jag missat otaliga rådjur och harar på våra skogspromenader. November månad är mörk med fuktig och uppfriskande luft. Skogen luktar av jord, grankvistarna är fuktiga och björkarna är nakna och spretiga och vackra på sina egna sätt. Just i november är det särskilt gott att dricka en kopp Thé efter vår morgonpromenad. Tack till min hund som glädjer mig varje dag.

(Bilden är lite ljusare i verkligheten.) Jag forstätter leva efter mottot: "Stanna. Sitt. Känn." som inte hör till vanligheterna i mitt liv. Inte för att jag har så jättestora valmöjligheter just nu. De stilla stunderna börjar i alla fall att kännas värdefulla och viktiga att ta tillvara på. Jag vågade faktiskt röra staffliet och oljefärgerna denna helg, och denna gång helt utan att alkohol var inblandad. Sedan målade jag det som föll mig i. Det blev ett rätt så mörkt och fruset norrlandslandskap och i hörnet står en räv och... utforskar sig själv? Jag började le snett när tavlan var färdig. Bilden som skulle vara neutral och prestationslös blev ju nästan lite naken och självutlämnande. Är jag en räv i ett fruset landskap som utforskar mig själv? Jag har tittat på tavlan ett par gånger och suckat och skrattat om vartannat. Inte visste jag om att jag gjorde ett självporträtt när jag började måla...

Ända sedan jag och Christian separerade för ett halvår sedan så känns det som om jag fastnat i ett livsvacuum. Jag har känt att jag står stilla. Alldeles alldeles stilla. Det har nästan känts som att inte existera. Det känns som om jag befunnit mig i ett existensiellt glapp mellan mitt förflutna och min framtid (som jag vill ha den). Jag har känt mig lite förvirrad och utan orientering i min önskan att få ha familj eller nya framtidsdrömmar. Jag har upplevt att jag står lite vilsen på perrongen i en främmande ort och inte vet vart jag ska ta vägen eller till vem. Men på sista tiden har det liksom börjat lossna lite bättre för mig. Det här vacuumet eller glappet eller vad man nu ska kalla det här med att infinna sig nydumpad på en främmande ort, är inte en reklampaus i filmen. Den ÄR filmen. Det här ÄR inte ett vacuum, utan en riktig skön soffa att vila på. Min lägenhet är inte en ensam hållplats i avvaktan på något bättre (dvs ett hus med karl) utan en mysig plats för själen att ta ig...

Jag har tänkt lite på det här med kritik. Jag får kritik varje dag. Kritik som jag tror folk tycker är "godkänd" inom vissa ramar och mallar för vad man får kritisera andra människor för. Den "godkända" kritiken som vänner och kollegor gärna lite lättsamt retar mig för är att jag är för pretantiös, för fyrkantig, överdrivet strukturerad (de antyder gärna att det ligger någon slags osäkerhet bakom all struktur och organisering) att jag vill ha koll på allt och tränar för mycket. Idag pratade jag brinnande om min träning och fick ett vänligt: "Du duger som du är! Du behöver inte ha någon prestationsångest!" vilket bara kändes felplacerat. "Du behöver inte vara så duktig jämt!" får jag också höra rätt så ofta. Det är ju faktiskt en inlindad kritik som beskriver mig som någon som tror att hon måste vara duktig jämt. Det är inte särskilt vänligt alls. Men nu är det nya tider. Jag kommer att säga ifrån. Jag kritiserar inte andra för att de är feta elle...

Jag lyfter på ena ögat. Klockan är halv fem på morgonen. Jag möts av ett par stjärnklara tindrande och förväntansfulla ögon. Jag blundar igen, tänker att jag kanske bara drömmer. Sedan öppnar jag försiktigt det ena ögonlocket igen. Jag möts av samma mörka djupa ögon som stirrar rakt på mig. På ungefär tio centimeters avstånd. Ett kallt svart och snorigt tryne är avskräckande nära min näsa, särskilt med tanke på hennes andedräkt. Det är becksvart ute. Det är troligen kallt också. Väckarklockan har inte ringt ännu. Jag försöker blunda igen. Det blir tyst. Sedan hör jag tidernas djupaste och sorgsnanste suck som bara en liten liiten förväntansfull hund med tindrande ögon kan uppbringa. Jaha. Ingen tvekan om saken. Hon vill ut och springa. Okristligt tidigt på morgonen också. I november. Hundskrället. Jag pratade lite med Kattis idag som kände sig omotiverad att springa. Det är ju mörkt och jäkligt ute. Jag tyckte det lät märkligt, tills jag kom på att hon var hundlös. Tacka fasiken för at...

Jag ger nog upp den gråa sparven jag så gärna ville ha. Jag har inte självförtroendet ännu. Jag vet att jag KAN hantera en unghäst och att jag KAN utbilda den och att den KOMMER att bli kanonfin. Men jag vet inte om jag KAN hantera en begränsad ekonomi, om jag KAN spara ihop en buffert, om jag KAN hantera ekonomiska problem som kan uppkomma, om jag KAN lita på mig själv och att jag löser saker, ekonomiskt. Tyvärr så har jag förlorat mycket pengar under mina båda senaste separationer och det har sänkt mig lite. Troligtvis så löser jag problemen när de kommer, men oron i magen sitter ändå där. Som en klump. Och hur sköter man en grå sparv på bästa sätt, om man har en klump i magen över den? .