Kylan släpper sitt grepp och galoppen blir bättre!
Sedan hade Jonatan bokat trerätters middag på Kurjovikens Sjökrog och vi fick en jättemysig fönsterplats och jättegod mat! Jag dricker sällan men tog glatt både bubbel och vin. Det som kändes så bra med Kurjoviken, till skillnad från restaurangerna nära stan, är att det är otroligt tätt med bord i restauranger i centrum. Här var borden luftigt utspridda, ljudnivån blev ju naturligtvis lägre, och det kändes mer privat och mysigt. Sedan toppade vi kvällen med lite lösgodis och låg i sängen och såg på Netflix. Jag är så otroligt tacksam över att Jonatan planerar sådana här kvällar för jag är lite halvdålig på att planera sådant själv. Vi brukade äta ute oftare förut, jag brukar älska att äta sexrättersmenyn på Miss Voon, men denna vinter har jag sagt att jag hellre velat vara med hästarna eller vila. Men nu fick jag en välbehövlig putt av Jonatan och det blev kanontrevlig. Det kändes lite som en extra födelsedag. Jag är otroligt tacksam.
Dagen efter gick det bättre att rida, fast vi var inte ensamma i det fina vädret, som äntligen hade en uthärdlig temperatur på ca -10 minusgrader. Jag satte mig av när vi mötte ett annat hästekipage med hund, och någon kilometer senare mötte vi en traktor med vagn som skulle hämta timmer i skogen. Det var lite roligt, för vi gick efter en väldigt trång väg med djupa diken på vardera sida när vi insåg att en traktor var på ingående, jag ledde Ares fortfarande efter mötet med ridekipaget, och jag började jogga Ares mot en vändplats. Jag tror aldrig Ares sett mig jogga förut. Han travade livligt alldeles bredvid mig med svansen lyft, som en hund på utställningsringen, med energiska höga knälyft! Samtidigt som han sprang vände han hela huvudet mot mig och tittade intensivt på mig med båda sina ögon och spetsade öron. Han tyckte nog det var lite småkul. Då vet jag detta, om jag vill jogga med honom i framtiden. Det var en succé!
Efter uteritten var vi på ridbanan en stund och började jobba lite mer med att Sessan skulle vänja sig vid bett. Vi fick börja om lite från början för det var ju förmodligen ett halvår sedan vi gjorde detta senast, men hon snappade upp det ganska kvickt ändå!
Sedan testade jag Ares galopp lite mer och han var supertrevlig. Jag tog bara ett varv då vi ändå varit ute mycket i helgen men han skötte sig super och galoppen är helt underbar! Rund och trygg, och han sätter sig verkligen på rumpan för att ta i. När jag kände hur fint han jobbade så avbröt jag ganska snabbt och klappade om honom i stället. Han ska verkligen känna att det lönar sig att göra rätt.
Men jämför denna trevliga, runda galopp, med för nio månader sedan! Då ser man verkligen hur mycket bättre han blivit på att använda kroppen!
Men det är ju detta som är det roliga med att ha unghästar. De utvecklas och blir bättre på sin grej. Trots fång och flytt och annan otur. Vi kommer långsamt i mål!
Sedan har jag kört traktor och snöfräs efter vår vinterridväg och det gick bra tills jag råkade köra för nära ett träd och hade sönder LGF-skylten, ni vet, den där lilla triangeln bakom traktorn som indikerar att den går långsamt. Då tappade jag självförtroendet och Jonatan fick ta resten av rundan.
Dock hade jag med stor succé åkt till grannarna och lämnat av två höbalar till grannens får, och det var jättekul och lagom svårt! Dels har jag aldrig gripit höbalar uppifrån med gripklon och så var det ju lite pilligt att placera den två balarna helt rätt utan att ta i staketet. Men sådant här småpill fungerar oftast över förväntan för mig för jag tycker det är kul att köra försiktigt med precision. Jag får förmodligen en total härdsmälta om jag måste göra något skyndsamt.
Vi har också städat ur ligghallen igen och det är en sådan där typisk grej som jag trodde skulle vara tråkig men i själva verket är det jättemysigt. Hästarna blir jätteglada när det är urstädat med ny halm där. När vi mockar flera gånger i veckan, och dessutom städar ut ligghallen helt med jämna mellanrum, så hinner ju inte halmen bli tung och svår heller.
Kommentarer
Skicka en kommentar