Grönbete, Grannar och Grov häst!

 

Ares bekantar sig med en ny flockmedlem. Foto: Maud Holmgren

Äntligen small det bara till och det blev sommar! Ares är släppt på grönbete och det är alltid med en viss känsla av oro som vi släpper ihop alla hästar. Trots att de har stora ytor att röra sig på, och gott om gräs, så är jag alltid rädd att några hästar ska ryka ihop eller att det ska bli skador. Ares är ju ganska ranghög, och jag är alltid orolig för att det ska bli maktkamp. Men det blev inte något särskilt drama detta år heller. De sprang runt och nosade på varandra och någon häst tjöt till och viftade med en framhov och sedan åt de mest. Inget mer med det. 

Sessan var jag inte orolig över alls. Konstigt nog. Hon är så smart och är fortfarande ganska låg i rang. Hon läser av andra hästar bra, och är försiktigt nyfiken på den nya stona i flocken. Dock hade hon fått sig en liten spark mot rumpan dagen efter, men inget som märktes alls efter ytterligare en dag. Hon har hittat ett fullblodssto som hon verkar vilja bli kompis med, och vi har sett dem gå bredvid varandra en hel del. 

Ares fyller snart fem år, och man märker att han blir klokare och tryggare! Bland annat så verkar han förstå att jag vill att han ska hålla huvudet helt stilla när jag flätar luggen på honom. Allt oftare så står han med huvudet sänkt, stilla som ett ljus, när jag flätar pannluggen på honom. Det har tagit många suckar och misslyckade pannflätor innan vi kom hit, men nu är vi här! Han fortsätter även att grova på sig. Vi tyckte det var stor skillnad mellan 3-4 års ålder men det var samma stora tillväxt nu mellan 4-5 års ålder. Visst såg han lite sportigare ut när han var yngre men han är min absoluta hjärtehäst och jag önskade mig ju en trygg grabb att hålla fast mig i. 

Däremot så är Ares inte jättemodig så man måste ge honom tid att slappna av med vissa saker. Jag märker det tydligt när man jämför honom med Super-Sessan, som bara köper läget rakt av oavsett vad som händer. Jag tycker inte det gör mig något att han är försiktig, för bara han får tid och lite omtanke så kommer han över det och sedan är det lugnt. För han är inte reaktiv eller svår att sitta kvar på. 

Bland annat så tycker han att grannarnas stall är lite läskigt. Jag förstår varför, en träddunge är i vägen för honom att se exakt vad som försiggår i stallet så han märker bara rörelser och ljud, men ser inte riktigt vad det är som rör sig i dungen, och vad som händer. Skogsdungen är alldeles bredvid ridbanan så han ser den inte från sin hage, utan bara när vi tränar. Sedan har våra morgontider på ridbanan på helgerna oftast sammanfallit med att grannarna mockat ur vinterhagen så han hör att något går runt i dungen, och även slumpartade "klonk" från dungen, när fruset bajs åkt i skottkärran, ackompanjerat med rörelserna han inte riktigt kan se. Då har han undrat en hel del. 

I helgen så tog vi itu med de "farliga grannarna" och jag frågade dem om det var okej om de fick besök av Ares ett par gånger i sommar, man kan nämligen följa en liten väg och rida rakt igenom deras privata gård, om man får. Då får han titta på precis allt. Ordentligt, för en gångs skull. 

"Jamen visst! Bara trevligt att ha Ares på besök då och då!" log grannen glatt och sade att vi kan rida genom deras gård hur mycket vi vill. Vad glad jag blev! Först ledde vi Ares genom gården, de håller på att byta tak och det är presenningar och lite allt möjligt att titta på. Sedan gick vi ett varv till. Tredje varvet satte jag mig upp och red genom gården. Då hade han processat det ganska bra och insåg att det var inte så farligt där borta, faktiskt. Han gick långsamt, stannade och tittade lite, men på fyra minuter hade vi tagit oss igenom hela sträckan. Vi ska repetera det i sommar och låta honom få lite mer självförtroende där. Jag var jättenöjd!