Fina serpentinbågar!

 

Nu går träningen riktigt bra, Ares har blivit jättemjuk och trevlig i munnen, han känns mycket tryggare, och allt känns bara så bra med honom nu! Vi har gjort lite fler serpentinbågar och han följer med på ett mjukare och mjukare sätt. Det känns så fint. Sedan avslutade vi med att hälsa på läskiga grannarna igen, vilket Ares tyckte var ganska onödigt. Men han ställde upp. Jag är så nöjd med honom nu och vart vi befinner oss. 

Jag tog ett ganska jobbigt beslut i våras efter att jag ridit för den tränare jag haft i nio år. Jag tycker verkligen att hon räddade mig och Galishimo. Verkligen räddade oss. Tacksamheten för hennes insatser, kunskap och engagemang, är enorm. Hon har varit så viktig för mig. 

Men med Ares, som på många sätt är mycket enklare, känns det svårare och jag kör fast eller fastnar på övningar, och det gör Ares med. Jag blir också spänd och självkritisk vilket jag absolut inte var när jag hade Galishimo för samma tränare. 

Jag tror inte att tränaren gör något annorlunda heller, hon är lika positiv, kunnig och peppande som alltid. Det känns bara lite avigt. När jag släpper övningarna från lektionerna och följer min egen magkänsla och bara ”rider på” så känns det bättre. Självklart har jag övervägt att bolla detta med tränaren men på något vis så tar det otroligt mycket emot. Hon är och kommer alltid vara en stor förebild. 

Kanske väntar jag några månader och tar tillbaka henne längre fram, men just nu känns det bäst att bara ”tuta och köra” på egen hand med Ares, eller låna ut honom någon fler gång på ”sommarskola”. 

Det är dock inte utan vånda jag tackar nej till träning. Men det känns så bra nu och jag vill nog bara fortsätta med mina serpentiner, ta någon liten galopp ibland, och avsluta med Lillskogen. 

Jag vet inte om jag önskar mig så mycket mer. 

Jag tycker jag har allt