Fin skogstur med Ares

 

Ridbanan var upptagen för kurs och vädret var jättefint. Jag tog ut Ares i Lillskogen en sväng. Jonatan följde med och hade även med sig Super-Sessan. Ares var jättetrevlig. Han kändes lugn och stabil och trampade på framåt i en stadig skritt. Vi gick ospårat i blåbärsris, över stock och sten, följde stigar och red genom en liten dunge med tallar. Ares går fram överallt. Det är bara att styra så går han, ibland blir han entusiastisk och vill välja väg själv, och den vägen han väljer är aldrig kortaste vägen hemåt. Han vill upptäcka mer. Han tycker inte det är nödvändigt att gå hem. 

Jag hade en liten kamera på bröstet som filmade, tyvärr var linsen smutsig så det blev inte så bra filmer, men jag tittar på filmen igen och igen. Jonatan filmade också när jag red och jag har även tittat på de filmerna igen och igen. Det är som att jag fortfarande behöver processa att jag har en snäll unghäst och att han blir den trevliga uterittshäst och hobbyhäst som jag drömde om när jag köpte honom. 

Det är lite roligt att tänka på ändå, att jag var så osäker på Ares för två år sedan, att jag bad Jonatan leda honom genom byn på hemvägen, flera gånger. Jag ville inte leda honom själv. Då var Ares tre år, och jag bara väntade på att någon skulle dra igång en gräsklippare eller barn skulle cykla på en gräsmatta, eller någon skulle rulla upp en garagedörr, och jag skulle tappa honom. Ares tyckte också att det var spännande att gå igenom byn, och han hade stora ögon när vi gick där då. 

Nu har vi tränat i två år och jag skrittar Ares på lösa tyglar hem mellan husen. 

Se där. 

Gick det ändå inte ganska snabbt ändå? 

Att vi kom hit?