Tjofräs!

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares. 

Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det. 

Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga: 
"Sade du verkligen TJOFRÄS?!" 

och då svarar jag både 

"JA!" och 

"NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen. 

Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm med kontakten och tynger hela sitt stora huvud i bettet. Utan tygelkontakt kan han inte lägga sig i bettet alls. Då trillar ju huvudet bara ned i tomma intet. Ber man honom om TJOFRÄS samtidigt så hamnar huvudet automatiskt i en bra och självbärig position. Tänk er hur en racerbåt sjunker bak när motorn accelererar, och hur fronten höjs över vattenytan när man ökar tempot. Ungefär så fungerar en häst också.  

Ares är en snäll, bombastisk, grabb med massa, men han tackar för den skull inte alls nej till Tjofräs. Han är inte lat på det viset. Och det skrämmer mig lite. Eller mycket. Det skrämmer mig mycket. 

Första gången jag bad om TJOFRÄS så tog Ares en fin galoppfattning, vilket jag inte var redo för, men var fint gissat. 
"Jättebra!" berömde tränaren. 
"Men jag har inte börjat galoppträna honom ännu!!" sade jag förtvivlat och kände att jag stirrat döden i vitögat. 
"Det är ju bara att ta ned honom!" sade tränaren och fortsatte:
"En galoppfattning och avsaktning är också bra för självbärigheten. 

Då ville jag svara något i stil med: 
"Men Ares är ju bara min lilla bäbis på två år, och detta är rent och skärt vansinne!" (vilket inte längre är sant då han snart fyller fem år) 

men det sade jag ju inte. Jag sade: 
"Ehhhh heee!" 

och sedan sade jag 

"Ehh HEE!" igen. 

"Ska vi ha tjofräs eller inte?" undrade Ares. 

Ungefär då bröt jag ihop. På insidan. Jag log artigt på utsidan men bröt ihop på insidan. I hemmets trygga vrå med min blivande make bröt jag även ihop på utsidan. Tjofräs är de jag är allra, allra sämst på. Verkligen urusel på. Jag tänkte att jag köpte en stabil welsh cob för att slippa tjofräs men nu inser jag ju att stabila hästar behöver tjofräs minst lika mycket som kvicka reaktiva hästar behöver det. 

Men nu har jag sansat mig lite. 

Jag har sovit på saken i två nätter och har nu insett att jag ska jobba på mitt Tjofräs. Jag förstår vinsten med det, jag har en jättefin unghäst som troligen inte överdriver tjofräsandet till orimliga proportioner. 

Man kanske får nöja sig med ett litet "Tjo!" bara, första tiden. Bara lite här och där. Som en tyst nystning. Sedan får jag bygga på det lite mer allt eftersom. Det får väl ta den tid det tar!