En OK-stämpel i rumpan

 

Jag har inte varit hundra procent återställd men tillräckligt pigg för att spendera tid i stallet i helgen. Mamma kom över i helgen och hade även sin kamera med sig, titta vilken fin bild hon fick på Ares, Jonatan och mig. Det är sällan Ares har manen ute, jag har ju inte orkat underhålla flätorna de senaste två veckorna, men så fin manen är nu! Hoppas den håller sig fin över sommaren också!

Ridningen med Ares går mycket bättre nu än tidigare. Vi travar efter fyrkantsspåret och jag lyfter upp huvudet på honom när han lägger sin huvudvikt i handen. Detta i sin tur innebär ju att han inte längre går i den fina långa och låga form jag velat ha, men det är faktiskt viktigare att han håller upp sitt huvud själv och inte lägger vikt  handen, än att det ska se snyggt ut. Tyglarna med märkningar gör att jag tydligare ger honom en ram och sedan håller jag den, så han hittar sin egen balans. Han hänger sig allt mer sällan i tyglarna nu. Vi har även börjat rida i 8:formationer i traven och det tycker han är jättetungt! Haha! Det känns som att det är mycket trevligare att vara med honom nu sedan största delen av min oro försvann. Jag red i blåsten utan problem på söndagen, jag följer fyrkantsspåret och rider mer varierat, i mer formationer.  

Vi har även tränat lite mer på ryggning och det känns som att han förstår bättre även där att det inte ska vara ett slitande i tyglarna utan att han ska ge efter när jag tar i dem. Jag tror ryggning är jätteviktigt när man har en häst som kan bli lång i kroppen och låg. Han måste spänna magmusklerna och runda ryggen lite, samtidigt som han kortar sig och höjer huvudet. 

I det stora hela så känner jag mindre behov av att prestera med Ares, eller försöka bevisa för andra ryttare att jag är bra nog. Bra nog för vad?  Vem ska bli övertygad? Vem ska stämpla ett OK i rumpan på mig, som dockorna i Kalle Ankas Julafton? 

Blir livet ens bättre av att någon gör det?