Ofrivillig miljöträning

 

Äntligen finns det större möjligheter att träna på ridbanan! Det är många aktiviteter på Brönet och jag brukar säga att det är en bra dag om jag får rida 10 minuter ostört. I går sprattlade en häst till så Ares blev skrämd och galopperade iväg en bit med mig på ryggen, och sedan kom grannarna med en traktor med släpvagn alldeles vid ridbanan, traktorn kopplades loss från vagnen, och började skyffla bort deras dynghög in i vagnen, med ett högt muller. Och när jag menar "alldeles bredvid" så menar jag en halvmeter bredvid staketet. Sedan kommer det in andra ekipage med olika behov och agendor som man tar ömsesidig hänsyn till. 


Men nu fick vi en ostörd lucka på tio minuter och jag fick stundvis en fin kontakt och ett fint tryck i honom! Vi ska försöka vara på ridbanan oftare nu så han får möjlighet att hantera omgivningen bättre. 

En sak som känns otroligt bra är att det kan hända att Ares skenar eller sprätter iväg med mig utan att jag blir särskilt orolig. Det är en väldigt stor skillnad på vad jag orkar med mentalt, jämfört med förra året, exempelvis. Jag har fortfarande ingen aning om varför det går så bra och varför jag är mer avspänd. Men det är skönt att känna att man liksom bara läker och återhämtar sig. Från vad det nu var. Stress eller infektioner eller båda dera. 

Sedan är väl fortfarande 95% av alla andra ryttare fortfarande mer avspända än vad jag är, men om jag jämför med mig själv 2024 så är skillnaden stor! 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Befriande