Jag har sagt upp mig som ordförande

Ja, ibland flyter inte livet på riktigt och jag har haft det väldigt stressigt en period. En bov i dramat är att jag är ordförande för bostadsrättsföreningen och det har varit mycket krångel med ekonomi, akuta fuktskador och försäkringsfrågor. Samtidigt planerar vi att byta tak och göra releining av markliggande rör, något som kostar oss miljonbelopp (som man behöver söka lån för och höja hyror inför), och planerar nya soprum som ska täcka de nya lagkraven om sopsortering. Jag har behövt sätta in mig i saker jag aldrig riktigt tänkte att jag skulle behöva sätta in mig i. 

Vet ni exempelvis om att om rörkillarna ska svetsa i ett område som kan innehålla något som eventuellt skulle kunna kan ta eld (exempelvis en förrådsvägg), som de inte kan flytta, så måste jag som ordförande personligen gå dit och titta, och på plats skriva under ett godkännande om att de blir friskrivna från eventuella följdskador? Varje gång? Och då kan jag ingenting om varken svetsning eller brandsäkerhet, jag måste ju lita på att de gör vad de måste på ett så säkert sätt som möjligt, utifrån deras kompetens. De har ju rutiner för detta och täcker för allt som kan vara brandfarligt, så gott de kan. De är ju grymma på sitt jobb, men ändå måste jag vara fysiskt där och sätta en signatur i deras mobil om att de har förtroende att utföra sitt jobb just där på den platsen. Om det behövs. 

Det är väldigt lärorikt att vara ordförande, men när detta dessutom ska kombineras med ett heltidsjobb och hästintresset så har det blivit tufft. Ofta jobbar jag i föreningen på luncher och äter inte med mina kollegor. När jag dessutom behöver dra onödigt mycket för att få fram årsredovisningar och revisionsberättelser i tid, samt ordna årsmöte, dagordning, kontakt med mäklare vid försäljnng, hantera parkerngsplatser och elavmätare, sätta ut lappar i trapphus och i postfack, uppdatera sociala medier, mäta vattenförbrukning, fixa årsmötesfika och allt som behövs runt omkring, och samtidigt ringa runt till andra, mindre motiverade, medlemmar och försöka få dem att inse att jag inte ensam kan vara ordförande, sekreterare, fikafixare och valberedning på ett och samma möte... ja då var det droppen. 

Så jag har sagt upp mig som ordförande och jobbar året ut. Jag har fått en väldigt generös ekonomisk kompensation detta sista år, långt över förväntan, men just nu kan nog inga pengar i världen motivera mig att fortsätta. Jag tror det faktiskt kan bli så att man kan bli för aktiv och driven på ett sätt som inte är bra för gruppen eller helheten. Gör en enskild person i en grupp för mycket så blir det naturligt att andra står tillbaka. Det gemensamma ansvaret blir ett eget personligt ansvar. Jag tror att andra kommer att kliva fram på ett positivt sätt och man kommer att hjälpa varandra gemensamt om jag avgår. Så det är nog bäst för alla, och för föreningen, att jag avgår. 

"Vad händer om ingen vill bli ordförande då?" frågade en medlem och jag svarade: 
"Jag vet inte." och tänkte att de är inte mitt jobb att googla, förbereda och fixa för framtiden. Det får någon annan göra. Någon annan har ett år på sig att göra detta. Vi har ett 30-tal föreningsmedlemmar och 24 bostäder. 

Jag känner mig färdig, och det känns ganska skönt!