Hästträning och besök i Sandfors

 

Påsken blev verkligen jättebra på många plan. Vädret var mycket bättre än vad prognosen sade på väderappen. I mobilen såg det mulet och blåsigt ut, i verkligheten var det många soliga och ganska snälla vindar. Ares och Sessan skulle lämna träckprov och eftersom det kan gå månader utan att vi ser Ares bajsa så stoppade vi in honom i transporten och tog med honom på en tur på stan, genom en rondell, och hem igen. Då hann han bli lite nervös och lämna en hög.

Lastningen med Ares blir allt mer harmonisk. Jag står kvar utanför och han går in själv. Jag stryker honom över ryggen när han går in, och kliar honom lite på rumpan som tack när han är inne. Jag behöver inte ha bråttom med att fästa bakbomen, han står lugnt och väntar. 

Är det något jag saknat med Galishimo så var det hur lättlastad han var efter alla år av träning, och nu, snart tre år efter Galishimos bortgång, så får jag åter uppleva trygga, lugna, lastningar. Som jag skapat, format och tränat in själv tillsammans med Ares. Det är en så härlig känsla. Att komma tillbaka. 

Ridningen känns också jätterolig och Ares känns jättetrevlig att rida. Jag behöver fortsätta träna på tygelkontakten men har bokat in en lektion med vår vanliga C-tränare i dressyr och tänkte efterfråga feedback på hur jag ska förfina min handteknik. Det kommer att bli jättebra. 

Jag vet att jag alldeles nyligen blev av med rädslan för att följa staket, som jag haft i många, många, år men nu känns det som att jag knappt kan minnas hur de var att känna sig så rädd. Jätteskumt och väldigt häftig upplevelse som nog bara kom av sig självt, när livet blev lugnare och tryggare. Jag försöker dock bevara känslan och inte pressa mig om jag känner minsta oro. 

Vi hann ta vårens första skogspromenad under påsken också. Man märker hur glad Ares blir av at vara ute i skogen. Det blir äntligen mer skogspromenader, nu! 

Apropå skog så besökte vi även pappa och Kristina i Sandfors, och deras nya hund Sigge, 9 månader. Det blev mycket hjärtligt prat och god mat, innan vi mätta åkte hem i skymningen. Det var skönt att träffa pappa och se att han mår bra och stormtrivs med livet. Man blir kanske lite mer vaksam på sina föräldrar när de blir äldre också. Man vill veta att dom mår bra. Det kanske blev en ännu starkare sådan känsla sedan min moster plötsligt blev påkörd av en bil och dog. Livet kan förändras snabbt. Man får ta tillvara på varandra. 

Sedan har vi självklart spenderat massor av tid med Super-Sessan. Även hon fick åka transport in till stan och genom en rondell för att bajsa ur sig ett träckprov. Hon var lugn i lastningen men blev lite svettig efter åkturen, vi ska fortsätta träna henne mer! Jonatan har även tränat extra på hennes hovar och vant henne vid att han knäpper fast hovarna mellan knäna under längre stunder. Hon har försökt klura sig ut ur detta grepp ett par dagar, men när påsken var över hade hon accepterat läget. 

Det roligaste har dock varit att klänga på henne. Här har jag armbågat mig fram och insisterat på att jag absolut vill ta på mig uppgiften att klänga på henne. Jag har varit uppe på ryggen och vevat och kliat, släppt fötterna från fotpallen och bara myst med henne. Jag känner mig väldigt trygg med henne och Jonatan har lagt ned så mycket tid på henne. Vi behöver inte ha bråttom med inridningen heller då hon bara är två år. 

Men vad jag längtar tills hon blir ännu äldre! Hon kommer att bli en toppenhäst!