Miljöträning och transportträning

 

Ares har varit i ridhuset igen och blir bara tryggare och tryggare. I helgen kom det in tre hopphästar, och banbyggare, och Ares skötte sig strålande när hästarna galopperade runt och bommar lades hit och dit. 

I Januari, för nio månader sedan, var det också hoppning i ridhuset när vi var där, så då skrev jag: 

"Men vi fick lite otur. Nya ridhuset var fullt av hinder och två hopphästar i full gång, Ares blev orolig över alla intryck, och särskilt ryttaren som smackade sin häst ljudligt. Så vi fick avvika och gå ut och ta lite frisk luft."

Vi fick avbryta allt och åka hem den gången, helt enkelt. Nu har det alltså gått nio månader och jag kan enkelt sitta upp och klia Ares på lösa tyglar mitt bland hinder och galopperande hopphästar. Och den där ryttaren som smackade ljudligt i januari... jag undrar om det inte var hon som red även nu, för även denna gång smackades det ivrigt så det ekade i hela ridhuset. Eller om det kanske är mer en ridskolegrej? Att man smackar mycket? 

Hur som helst så har Ares fattat att det inte är han som ska springa framåt, när andra smackar på sina hästar och lever om, så hela scenariot är numera lite mer logiskt för honom. 

Sedan har jag ridit och pysslat lite med honom på ridbanan också. Han är hög i energi då höstkylan kommit och vinterpälsen inte lagt sig ännu, så jag tar det väl lite lugnare än annars. Det är en bra tid att longera nu. Trava över markliggande bommar och låta Ares hoppa små kryss utan ryttare på ryggen. 

Sessan mår toppen. Vi har gått i Lillskogen med henne, och hon är lugnet självt. Man kommer nog att sakna den här härliga unghästtiden i framtiden. När vi har två vuxna hästar så kommer man kanske att minnas de här prestigelösa dagarna då en tur runt stallet i hästtransport, på bara någon minut, var fullgod träning för lilla Sessan.

Hon är otroligt klok och det känns som att man inte behöver lägga i någon särskild energi alls för att introducera henne för nyheter. Det är stor skillnad till och med på henne och Ares. Ares tränade jag länge och lade mycket tid på att öppna och stänga baklemmen, då han blev lite fundersam och orolig. Sessan bryr sig inte. Vi stängde baklemmen och åkte runt med henne nu på fjärde lastträningen. Inga problem alls. 

Jag trodde aldrig jag skulle känna att lastträning med unghästar är ett rent nöje, men med Sessan är det det!