Att rida i mörker
I förra inlägget skrev jag om att jag inte gillade att lyfta hovar, och nu kommer fortsättningen på mina dåliga ovanor: Jag har inte gillat att rida i mörker.
Jag tror väl knappast jag har några nya följare på bloggen, men om någon vilsen själ hamnat här utan tidigare bakgrund, så var min förra häst känslig och reaktiv, och jag såg för stora risker med att hantera honom i mörkret. Dels på grund av att jag kände att jag tappade framförhållning om jag inte visste vad som händer runtomkring, men också för att jag var orolig över att inte bli hittad om det hände en olycka. Så tänkte jag kring min förra häst i elva år. Så jag flexade ut på lunchraster och försökte sköta vinterträningen i dagsljus. Det var både bra och dåligt. Det kunde bli stressigt att jobba ifatt arbetsuppgifter på kvällarna, men det var säkert bra ändå för mig att få motion och dagsljus på arbetstid.
Men trots att jag har en normal häst nu, som är normalt rädd, och reagerar normalt för sin ålder, så sitter det ändå kvar hos mig att det är farligt att rida i mörker.
Men nu var det dags även här att utmana en ovana och rida i skymning. Vi börjar där.
Nä vet ni vad?! Ovana nummer tre finns också här! Den hade jag glömt. Att vara rädd för att rida Ares i min långa Uhip-kappa! Jag köpte kappan på Galishimos tid och från början gick det ganska bra att rida i den, ganska ofta faktiskt, men jag upptäckte att Galishimo blev rädd för kappan några gånger när jag red, och slängde sig i sidled för den. Dels när knä-knäppena släppte och det blåste upp en kappflik vid knäet, då hängde jag löst i sadeln en gång. Han kunde även bli orolig när jag rörde mig snabbt. Tyget är glansigt och lite prassligt, och låter lite när man rör sig också. Dessutom så fick även jag en vag känsla av otrygghet och blev orolig att kappan skulle trassla in sig i westernsadeln på något sätt. Om min mittkedja eller om mitt bensnöre skulle fastna i sadelknoppen, vad händer då? Till slut blev det mer oroligt än roligt att rida i min kappa, så jag struntade i den och använde min invanda, trygga, overall i stället. Jag valde mina strider.
Men nu har jag ju en engelsk sadel som inte har en utstickande sadelknopp. Och jag har Ares. Nu är det kanske dags att använda kappan igen!? Jag bad Jonatan och Sessan stå nära oss när jag satt upp i min prasslande, läskiga, långkappa, men förvånande snabbt kände jag mig bekväm och trygg med det hela. Ares verkade inte ens märka någon skillnad.
Ja. Det var kappan ja. Vi pratar ju även om skymning. Ares var inte supernöjd att rida i skymning han heller. Han stannade upp och stirrade oroligt omkring sig ett par gånger. Det kom lite fler protester än vanligt. Och lite tappad fokus, och lite överambitiösa oombedda krumelurer. Men det kändes inte särskilt svårt att reda ut.
"Krakel spektakel kusin vitamin... hängde och slängde uti en gardin.." sjöng jag tyst för honom och log lite.
Sedan kom några andra på ridbanan, och en sade att Ares såg väldigt fin ut, och jag trodde dem inte i början. Sedan såg jag några videoklipp och min Krakel Spektakel gick faktiskt väldigt fint emellanåt. Sedan blev han rädd då han trodde han såg något i mörkret (det var en annan häst med föl bakom en lada) och steppade sidvärtes och sökte tröst till just den person som alldeles nyss tyckte han såg fin ut. Hon strök honom över pannan och han pustade ut. Hon försäkrade honom om att hon fortfarande tyckte han var fin. Allt i ordning!
Det var också nyttigt. Att känna att Ares blev rädd men varken stack eller bockade. Det blev bara en spänd och ofrivillig krabbgång till närmaste människa för att söka stöd. Och det kan han ju få. Han är ju bara en bäbis.
Och visst kände jag mig lite nöjdare när jag åkte hem på kvällen. Jag har lyft hovar, ridit i lång kappa, ridit i skymning, och det var inga problem! Jag har tryggat en lite orolig unghäst och jag har lugnt suttit kvar i sadeln när han blev ängslig.
Detta blir bara bättre!
Kommentarer
Skicka en kommentar