Att lyfta hovar

Jag utmanade en ovana i går. 

Den sitter inte så djupt rotad då jag etablerade den ganska nyligen. Den ovanan började när jag hade köpt Ares och han började bråka lite med bakhovarna.

Jag var i ett ganska skört personligt läge när jag hade köpt honom och självförtroendet vacklade fram och tillbaka. Jag hade inte så mycket skinn på näsan helt enkelt. Jag hade ju även järnbrist och en långvarig infektion i kroppen då som tog på krafterna också. Lyckligtvis har Ares varit en riktig stjärna i den största hanteringen, men jag tyckte det var jobbigt att hantera hans bakhovar när han ryckte i dem.

Min upplevelse blev bara värre när jag konsulterade en annan hovslagare (inte min vanliga hovslagare) och fick veta att Ares ryck med hovarna förmodligen berodde på mig och att jag sände ut fel signaler till Ares och så vidare. Det var nog en hjälpsamt menad feedback men den ökade bara på min osäkerhet. Och som livet var just då, och som jag mådde fysiskt och psykiskt just då, så fick jag ont i magen och förlorade mycket energi varje gång hovarna skulle lyftas och kratsas. Jag blev svettig av ansträngningen och var rädd för att bli sparkad, eller trampad på. 

Min vanliga hovslagare lugnade mig och sade att det är helt normalt att unghästar kan vifta med hovarna när man kratsar dem, att det inte berodde på mig, och att det kommer att lösa sig av sig själv med upprepning, hästens mognad, och lite tålamod. Han såg inget konstigt alls och inga större risker med Ares beteende. 

Men såklart jag fick för mig att min egen otillräcklighet skulle skapa ett monster, för det är väl ändå så att jag är ganska dålig på hästhantering, och då kom min nya ovana in: Jag bad Jonatan lyfta och kratsa Ares hovar åt mig. Jonatan hade aldrig lyft och kratsat hovar förut men tyckte inte heller att det var några konstigheter. Han gjorde precis som min kloka vanliga hovslagare sagt. Det gick superbra. Ares kan vara lite bråkig ibland, men ger sig ganska lätt. 

Och så fortsatte min ovana: Att be Jonatan lyfta hovarna. Och varje gång jag bad Jonatan lyfta hovarna så har jag kanske förstärkt min egen uppfattning om att jag är för dålig, för svag, för osäker för att göra ett bra jobb. Till slut så slutar jag fråga om hjälp, då det bara går på automatik att jag får hjälp. Då blir det en vana även för Jonatan. Jag ställer upp Ares på spiltan och han tar hovarna under tiden jag ryktar och vi pratar om annat. Varför ändra på en rutin som fungerar så bra, liksom?

Men det sköna i kråksången är att med tiden så hinner jag bli frisk, landa, slappna av och undra vad tusan som är problemet med mig, och vad som är så himla speciellt svårt med att lyfta hovar? Så igår lyfte jag dem bara och kratsade ur dem. Ares försökte dra till sig vänster bakben och då höll jag fast hoven och sade "Nej du!". Jag konstaterade att han var ganska stark men det gå ju hålla kvar positionen. 
"Jaha. Jamen okej då." svarade Ares och lät mig kratsa ur hoven. Sedan tog jag de två återstående hovarna och han stod snällt som en ridskolehäst. 

Det stressade varken mig eller Ares. 

Och så var det inget mer med det. 

Och detta är så litet och så stort på samma gång! 

Dessutom blev det en liten positiv spin-off av ovanan, då Jonatan faktiskt började intressera sig för hela ämnet kring hovlyftning, friska hovar, och hovvård, efter att han hjälpt mig med Ares. Han fann en bra teknik även med Sessan. Han kratsar inte bara hennes hovar, utan tar sin tid och filar dem med en hovrasp regelbundet. Så inget ont som inte har något gott med sig! Sessan är redan nu väldigt grundligt och fint hanterad med hovarna redan nu, av Jonatan, trots att hon bara är ett år. Det känns bra i själen. 

Nu kanske Jonatan kommer att fortsätta ta Ares hovar emellanåt, men min förhoppning är att detta fortsätter att vara en mindre petitess som jag allt oftare känner att jag kan lösa själv!