En buffé av upplevelser

Jag hinner inte skriva eller reflektera lika mycket nu. För jag har en full buffé av intryck och tiden för lugn och reflektion är inte lika stor längre. Sedan så upplever jag ibland att jag känner alldeles för mycket. Det som kan gå förbi andra fastnar hos mig och lämnar avtryck som jag vill prata om och reflektera över. Det är ju inte för intet att jag klarat mig utmärkt ensam i min etta i elva år. Det blev en plats att sortera intryck. 

Som den här känslan. Den är stor. Nästan högtidlig. Att gå in i sovrummet på gården, rummet som jag och Jonatan själva satt färg på precis när vi började dejta. Den där väggen som sängen står mot var inte ens en vägg förut. Det var en dörr där. Och vi var så nya för varandra, när vi bestämde oss att välja färgen "Aim for happiness". Ofta hittar man Keeva ensam i sovrummet och hon ser verkligen ut att njuta. Jag blir varm i hela magen. Jag vill aldrig glömma hur det känns att gå in i ett rum man skapat, när man var nykär, och se hunden mysa till det på sängöverkastet. 

Då vill jag nästan bara stanna där. Det räcker med intryck för helgen. Fina lugna Keeva med sina mandelbruna ögon, som följer mig med blicken och nästan vädjar mot mig om att hon inte ska behöva hoppa ner. Det behöver hon inte. Självklart inte. 

Men det är ju mer intryck som tränger sig på, för helgen är full av dem. Ares longeras igen och hoppar över hinder och tar cavalettis (bommar som ligger på marken) som ingenting. Han fattar fina galoppfattningar på lina, men är också unghäst nog att få en glimt i blicken och busa till det när det blåser kalla vindar. Där vill jag också bara stanna. Stoppa tiden. Se hur han nonchalant galopperar över ett kryss och förväntansfullt sneglar på mig om jag tyckte han var duktig nu. 

Men det var ju en tjej till också. I denna buffé av upplevelser. Super-Sessan hade täckesprovning utifall hon börjar frysa till hösten. Hon ser plötsligt så stor ut. Hon hade absolut inga invändningar om att ha ett täcke på sig. Det bekymrade henne inte alls.

Jag fick ett värkande och varmt minne på Galishimo (som dog 2022) som fick en täckes-kris en gång när han var tio år, och hade sluppit täcken ett halvår, och sprang omkring i panik för att bakremmen rörde hans heliga rumpa och hur han lyckades få hela flocken i hagen att springa med honom i panik. Utan att de visste vad paniken handlade om. Älskade, älskade, Galishimo. Vad du lever kvar i mig. 

Sådan är inte Sessan. Hon är bara glad över upplevelsen. Hon kan se lite besviken ut när Jonatan går tillbaka till hagen med henne. "Var det allt? Ska vi inte göra mer?" ser hon ut att säga ibland och sniglar sig plötsligt fram.

Det här med att man är omgiven av väldigt lugna individer, inklusive en väldigt lugn sambo, gör ju att även jag slappnar av mer. Mamma reagerade på det när vi var i stallet och jag tog Ares till spolspiltan. Man har även en anslagstavla där och ett papper lossnade och fladdrade iväg mot Ares. Hade det varit Galishimo så hade jag skyndat mig att rädda situationen, plockat papperet snabbt, förmodligen i luften. Eller så hade jag aktat mig för Galishimos reaktivitet. 

När papperet fladdrade iväg mot en förvånad Ares, och mamma var med, sade jag bara:
"Oj, se där."

Papperet duttade Ares och föll till marken. Jaha, då var det bara att plocka upp. Inget mer med det. Mamma tittade på mig och fnissade: 

"Galishimo hade aldrig... " sa hon
"Nej, han hade aldrig..." skrattade jag

"Nej han hade inte hanterat det där!" fnissade hon. 

Galishimo lever kvar i mamma med. Han är med oss i tankarna. Och det känns bra. 

Vi gick i skogen en helt vindstilla och solig söndag. Mamma hade med sig bordercollien Liss och alla tre bordercollies sprang lösa och luktade på saker. Det är fortfarande grönt och solen skiner skarpt och lågt. Träden står som pelare och kastar långa skuggor på marken. Nästan också högtidligt. 

Jag har rensat ut en hel del ur mitt lilla kök i ettan och slängt massor. Det ryms ganska mycket i skrymslen och vrår om man haft köket i så många år. Jag slängde en massa ingredienser för matlagning och i princip alla kryddburkar. Ärtpulver och gurkmeja och vinäger och allt som jag tänkte "är bra att ha". Jag har inte lagat mat på över ett år i ettan nu. Vi har gjort så mycket annat. Matlådor räcker fint just nu, mjölk, kaffe, ägg, bröd, mjukost och protein-pud. Några maskiner får flytta till Sjöbotten för vi är ju oftast där på helgerna. Det blir lite kvavt att göra långkok i en kokvrå. 

Så det var den buffén av intryck. Ett nästan rabblande av hjärtevärmande upplevelser, som man ändå inte vill släppa taget om, förrän de är nedskrivna. Förrän de finns där ute på nätet. Så man kan hitta dem igen. 

Mamma och Ares. Ännu en hjärtevärmande upplevelse. Jag får stanna där.