Bältros

 Japp, jag har fått bältros. Det började förra torsdagen då jag kände mig lite febrig och med huvudvärk. Sedan blev huvudvärken värre och värre. Alla huvudförflyttningar gjorde ont och att hosta gjorde riktigt ont. Än värre var det att nysa. Flera gånger blev jag frustrerad och skrek "Aaaaah!" rakt ut och tog mig för huvudet när jag hostade eller nös. Bihåleinflammation tänkte vi, men samtidigt hade jag lite svårt att ta till mig att det bara var det. Men vad vet man? Sedan kom febern och jag hade en ständig låggradig feber. Min naturliga kroppstemperatur är 36,3 och jag småputtrade på 37,5 och kände mig dålig. 

På söndagen tänkte jag att hälsan håller på att gå åt skogen, jag har en viktig deadline på jobbet 1 november och behöver skriva rapporten klart NU, för flera förvaltningar vill ta del av resultatet. Så jag skrev och jobbade, febrig i sängen, i fyra timmar på söndagen, i rädsla att vara sjukskriven när vi var så nära dagen D. 


Måndagen kom och jag kände ändå att jag kunde vara på jobbet, fler kollegor gav mig feedback på rapporten jag skickat ut för genomläsning, och jag var lite lättad att det nog ändå skulle gå vägen. Jag kände mig fortfarande febrig men ville följa Jonatan på ridskolan, för vem vill missa när Jonatan rider? Inte jag i alla fall! När jag bytte om till stallkläder så kände jag en sveda på hela vänstra sidan, lyfte tröjan på toaletten och visade Jonatan. "Men så konstigt! Vad är det där för svidande röda utslag?!" 

Vi åkte till stallet men tankarna fortsatte snurra. Kan det vara bältros? När vi kom hem från stallet så tog Jonatan en promenad med hundarna och jag fotade de röda blåsorna och skickade bilderna till Kry. Två minuter senare fick jag ett videosamtal med en läkare som höll med mig. "Det där är väldigt typiska utslag för bältros. Har du haft feber? Huvudvärk?" sade läkaren, och jag nickade. 



Så nu sitter jag här hemma. Med bältros. Det svider och man känner sig lite eländig, men det går faktiskt överraskande bra. Jag känner mig lite piggare nu än vad jag kände mig i helgen. Den fruktansvärda huvudvärken har minskat drastiskt, och de svidande utslagen har inte spridit sig utan är ändå ganska små och hanterbara, jämfört med mardrömsbilderna från Google. 

Jonatan städar och diskar och fixar frukost, middag och kvällsfika. Jag tränar på att ta emot hjälp och känna att jag förtjänar det. 

Det kommer att bli bra. Det kommer att gå över. :) 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Ett tungt beslut om gårdskatterna