Livet är förändring

Jag blev som sagt sjuk efter ridturen med Ares. Jag har lite feber och är småkrasslig, men inte totalt utslagen. Det har fungerat hyfsat bra att arbeta hemifrån och delta på möten på distans, så jag är glad att jobba på en plats som ger mig mycket frihet och valmöjligheter.  Jag unnade mig en betalsida som heter Wehorse, och har tittat på den under kvällen, vilken bra sida! Den kostar ca 260 kronor i månaden och den innehåller SÅ mycket! Från början blev jag lite överväldigad av alla olika videor med olika inriktningar, men sedan så började jag rama in mig på unghästträning, tömkörning och klassisk dressyr. Men det finns oändligt med många introduktionsvideor såsom trickträning, massage, sitsträning, hoppning, working equitation, western, att träna sitt öga för att se när hästen går i en äkta bärighet eller en falsk dressyrform, och så vidare. Det är bara välmeriterade tränare eller etablerade veterinärer som har grundade åsikter och det finns en röd tråd av hästvälfärd, säkerhet, och

  Jag försökte rida ut ensam med Ares igår. Vi har ridit ut ensamma ungefär tre gånger tidigare och det har gått riktigt bra. Ares tyckte dock att det var lite för läskigt idag, han var inte beredd. En vägg i en maskinhall hade ramlat och redan där blev bedrövelsen stor. Han ville absolut inte passera den. Buskarna prasslade otäckt. Ares är ju otroligt tacksam för han fryser fast när han blir orolig. Han varken skenar, stegrar eller bockar. Han blir bara stenhård i kroppen, underhalsen åker ut, och han försöker på sin höjd vända riktning. Så det är liten risk att falla av, det är mest att han borrar ner hovarna i marken och börjar stirra. Jag kände dock att han verkligen inte var sitt bästa jag idag, och att jag skulle kunna ändra om mina planer och rida honom på ridbanan. Sagt och gjort, jag satt av, gick före honom och visade honom att inget var farligt, och vi gick sedan till ridbanan. Tyvärr omgärdades den av minst 50-talet duvor som kalasade på havren som precis skördats. Vad händ

  Ares har fortfarande inte skor på alla hovar ännu så i söndags lasttränade jag honom igen. Hovslagaren måste ju få ha helg, och Ares är inte halt. Och nu gjorde Ares inget annat än genomförde den perfekta lastningen. Han gick helt lugnt in själv, hela vägen, och väntade på att jag skulle fästa bommen bakom honom! Två gånger. Jag behövde aldrig putta fram honom en enda gång. Det känns som en otrolig lättnad, och jag har verkligen längtat efter detta. Självklart så kan det fortsätta gå upp och ned med lastningen och han kan säkert krångla någon halv minut här och där, han är ju en unghäst, men efter gårdagens träning så känns det som att allt ramlat på plats!  Jag är så otroligt nöjd med vart vi befinner oss i träningen just nu, och kan inte önska mig mer. Jag ska försöka ta det lite lugnare med honom nu under vinterhalvåret men ändå hålla igång honom. Kanske tömköra lite mer bettlöst och sådant, vi får se vart vi landar. Men magkänslan är helt otrolig och jag är så glad och stolt över

  Så här såg framsidan ut på huset när vi började dejta, fast vi började ju dejta på sommaren 2023 och då såg den förstås grönare och finare ut. Det var sex buskar placerade lite här och var, några växtligheter ringlade upp för stolpar, och det var även lite annat fix och trix där. En trall där det stått en badtunna förut. En grusinfart. En vattenledning till en liten kran. En gammal stubbe, en oändligt gammal timrad blombänk som säkert stått där sedan 70-talet, lite trädgårdsprydnader. En rostig gammal lyktstolpe med hatten en aning på sned. Det var fint på sitt sätt, men det var inte riktigt oss. Det var inte riktigt som vi ville ha det.  Men man klampar ju inte in och tycker en massa saker på en gång. Det var inte förrän sommaren efter, då vi varit tillsammans i ett år, som jag vågade säga vad jag egentligen tänkte:  "Ska vi inte ta och meja ned allt till marken?"  Jonatan tittade på mig som om jag precis uttalat vad han innerst inne önskat i flera år. Han lyste upp och

I morse åkte vi till stallet för att förbereda en liten tur med Ares till ridhuset, ca 17 km bort. Vi tog min nya (begagnade) BMW och fäste den i transporten, jag provkörde den lite, och tyckte det kändes superbra! När vi väl hämtade Ares så kom han glatt fram till oss i en rask skritt… och blott tre skor. Jag drog en uppgiven suck och vi tog in honom i stallet, med lite sänkta axlar. Planerna ändrades om; vi pysslade om Ares och lät honom skippa ridhuset, men lite lastträning tänkte vi nog inte är någon fara!  Jag kom på att jag ville se om jag kunde lasta honom själv. Då måste han gå in ensam i transporten och inte backa ut när jag står vid rumpan på honom för att stänga bakbommen. Han  blev lite förvirrad i början men förstod väldigt snabbt vad jag ville. Jag vände mig mot Jonatan, log, och lyfte armarna i en glad seger-gest när jag insåg hur lätt det gick.  Det är så mycket som blivit roligare nu. Jag läste förra årets blogginlägg om lastträningen med Ares, då jag var både trött, s

  Ja visst låter det löjligt enkelt va? Att sjunka ned i sadeln? Sedan jag började rida in Ares så har jag instinktivt inte velat sjunka djupt ned i sadeln och följa med, jag kommer ständigt på mig själv att smygande och diskret stå i stigbyglarna. Sedan säger jag bestämt till mig själv "sitt mjukt och djupt i sadeln" och så har jag gjort det. Någon minut eller så. Men kroppen har ändå haft ett motstånd så ridningen har inte riktigt blivit så mjuk och följsam som den var förut. Och så fort jag tänkt på något annat så har jag omedvetet börjat stå i stigbyglarna. Men det dör ju ingen häst av, det är ju bara en detalj jag verkligen vill bli bättre på! Det kanske inte syns så mycket, Ares bryr sig inte om det heller, men det känns!  Visst kan man djupdyka om orsaker till denna oförmåga att helt slappna av och helt sjunka ned i sadeln.  Man skylla på ålder (jag är ju 43), hjärnans amygdala som signalerar fara oavsett vad frontalloben säger för positiva ord, genetisk fallenhet för

Ja, vi har faktiskt tagit det försiktigt med Super-Sessan. Vi har snart haft henne i tre månader men det känns som att vi haft henne mycket längre. Hon har varit riktigt lydig men vi har ändå tänkt att hon bara är ett år, och att man inte behöver stressa något med henne. Hon kommer fint överens med alla hästar i hagen och sköter sig jättebra med alla människor.  Men bara för att hon är en cool tjej så behöver man inte skynda sig med något. Vi har tagit henne till rundkorallen eller ridbanan eller så har vi bara tagit henne till stallet. Hon har stått uppbunden och lyft hovar. Bara den här grejen att tryggt stå uppbunden bredvid främmande hästar och främmande människor med olika energi, kan ju vara tillräckligt bra träning när man är liten.  I går tänkte vi dock att det passar bra med en lite längre promenad med henne. Det har vi inte gjort sedan vi fick henne. Det var fint och vindstilla ute och hon hade som vanligt skött sig strålande på ridbanan. Backat och flyttat sig fint för oss.

Idag kom Ares ihåg vad tryck för vänster skänkel betydde, både i skritt och trav. Som om det aldrig har varit en fråga vi ens diskuterat. Jag hade det lite på känn, att han insåg var gårdagens dust handlade om, och att ridpasset blir kort och lätt om han följer med.  Vi snurrade i båda varven och han tuffade snällt och ledigt på.  ”Vad snällt och fint han går! Vilken häst du har!” utbrast Madelene och jag kunde inte låta bli att lite kort dra gårdagens dust. Ares ÄR jättefin men jag måste absolut jobba för det!  Sedan gick jag och Jonatan till skogs och Jonatan red lite! Han tyckte Ares kändes trevlig, mer lyhörd än ridskolehästarna, men han förstod precis det jag berättat om att sadeln lätt hamnar ur sitt läge. Ares har inte tillräckligt stor manke ännu. Men det kommer!  Jag är milt uttryckt överlycklig över att jag fortsätter känna mig bara tryggare och tryggare i sadeln. Förut har Ares blivit ofokuserad när andra hästar kommit in på ridbanan, det är inte så kul att känna hur stor oc

  Nu kommer en selfie igen eftersom det är roligare med selfies när jag blivit av med lite vikt. Låt er dock inte förvirras av min glada uppsyn för jag var rejält sur under själva ridningen, för Ares ignorerade vänster skänkel och tyckte inte att apan på ryggen hade något att säga till om. Han ville inte följa fyrkantsspåret utan föll rejält inåt. Och han KAN följa fyrkantsspåret. Jag vet att han kan. Apan på ryggen hade no time for bullshit och har aldrig varit så vredgad och orädd i sadeln när vi dustade om han ska flytta sig för vänstersidan eller inte. För han KAN även flytta sig för vänster skänkel.  Det var dessutom 25 plusgrader ute och jag hade jacka. Dum som jag var. Jag missade memot om rekordvärmen här i september.  En BRA och duktig ryttare hade löst detta ridproblem på något annat, mer pedagogiskt sätt, men jag tryckte på rejält med vänster skänkel och gav mig inte. Lagom tills jag var dyblöt i svett och nästan svimfärdig (kaloriunderskott, som sagt) så kom han på, som av

  Som vanligt har jag smugit upp i vikt igen, framför allt under förra vintern då både jag och Jonatan var sjuka så länge, och Jonatan missar dessutom aldrig ett tillfälle att skämma bort mig med något gott. Då började kilona krypa sig på.  Jag har ställt om mig till att gå på kaloriunderskott sedan några veckor tillbaka, med några veckors pauser här och var när jag känt mig sjuk eller när vi haft semester. Jag har inte vägt mig denna gång, utan går mer på känsla och hur kläderna sitter. Jag märker att det går bra för mig! Framför allt ser jag lättare ut i ansiktet. Jag tar mer selfies och ler mer mot kameran. Jag ler nog lite mer mot andra också. Det känns otroligt bra och jag är glad att jag tog itu med det tidigt.  Kroppen har dock stretat emot viktnedgången, precis som vanligt, och jag har varit lite småsur och grinig mellan mina glada selfies. Det har gått lite mer upp och ned i humöret. Både mer glädje och förtvivlan. Måndagarna och tisdagarna är värst, då är jag surast. Jag äter

Jag lämnade Hondan på bilskroten idag. Den har rostat sönder på viktiga delar i underredet och fick körförbud. Eller som bilbesiktaren uttryckte det: "Den här bilen kan gå av på mitten." Det känns inte som jag haft Hondan särskilt länge men när jag tittar tillbaka här på bloggen så var det sju och ett halvt år sedan jag köpte den. Och jag var otroligt glad. Som i det här inlägget "För glad för att somna" .  Jag köpte den för 38.000 kronor och den har inte kostat mig så mycket i underhåll och reparationer, det var den där gången efter hästköpet av Ares som låskolven började glappa, och jag behövde byta ett bromsskydd, det blev lite dyrt. Det skrev jag i inlägget "En slags bilsemester" . Men annars har det inte varit några omfattande kostnader, dessa sju år. Det som varit riktigt bra är att man kunnat köra hästtransport på vanligt B-körkort med den, trots att jag tog BE, för säkerhets skull, men den har fungerat bra som "övningskörnings-bil" när mi