Sjunde besöket till ridhuset

Sjunde besöket till ridhuset med Ares, och sjätte besöket detta år. Det var ju mitt nyårslöfte att vara i ridhuset med Ares och det går ju jättebra! Ibland har vi varit ute på ridbanan, promenerat utefter någon ridslinga, eller så har vi varit i något av ridhusen, det har berott på vilka andra ekipage som varit där och vad de gjort. En gång var ridhuset upptaget med käpphästtävling, vilket hade varit väldigt kul att se! 

Jag har fortfarande inte haft så mycket tankar på att rida Ares när vi besöker ridhuset. Och det är ju ganska skönt att inte känna att man måste prestera på något vis. Jag vill ju att Ares ska fungera i alla moment kring utflykterna, och att allt ska vara lugnt och tryggt. Jag tömkörde honom lite i den bettlösa kapsonen och lät honom undersöka saker i söndags. Brandslangen stannade han länge och pillade på. Jonatan hjälpte oss som vanligt, och det är så skönt att ha sällskap och känna att man är två i lastningen. 

Sedan lastade vi Ares hemåt och han är inte helt nöjd ännu med hemlastningen. När vi ska iväg så är han väldigt snäll och lydig och kliver rakt in, då är han nog mer mentalt pigg och redo för att äta lite pellets. När vi ska hem är han lite mentalt tröttare och tycker det är onödigt at åka låda en gång till. Pelletsen vill han inte ha. Förut tog det väl fem minuter att få in honom för hemväg, och nu tog det ca 50 sekunder. Han vägrar till en början och jag behöver cirkla honom några varv utanför transporten, men han ger upp tidigare och tidigare, och går in. Men nu går det i alla fall under minuten att få in honom. Jag ska passa på att träna honom lite mer nu under semesterperioden när ridhuset oftast är helt tomt. 

Den 13 maj förra året skrev jag DET HÄR inlägget och skrev bland annat "Åh, vad jag hatar att lastträna. Men jag älskar att ha en lättlastad häst. Så eftersom jag älskar att ha en lättlastad häst så är det bara att fortsätta med den förhatliga lastträningen" Haha! 

Så känner jag absolut inte längre! Jag känner mig trygg att lasta honom, och motiverad. Även om han kan backa ur transporten någon gång. Det är många negativa känslor kring träningen med Ares som jag tidigare haft motstånd med, som nu känns positivt och tryggt. Jag tror det beror på att jag samlat på mig goda erfarenheter, men även att jag blivit fysiskt friskare från infektioner, och känner mindre allmän stress. 

När vi kom hem så började vi lastträna Supersessan också. Tanken var att hon skulle kliva upp med framhovarna på rampen och äta pellets. Hon klev upp utan minsta lilla tvekan och började äta direkt, hon var ganska ointresserad av transporten. Det fanns ju pellets att äta! 

Det känns ganska skönt att börja lastträna en ettåring. Vi har inga planer att åka iväg med henne på väldigt länge. Man känner verkligen att man har all tid i världen. Om hon får lastträna varje gång Ares har varit ut på tur så har hon ju en jättefin grund inför framtiden.