Kattlösa livet och hästarna

Nu har det gått nästan två månader sedan vi tog bort katterna, och de största olustkänslorna har lagt sig. Sedan har jag väl blivit bättre på att lägga känslorna där de hör hemma. Det var ju inte vi som skaffade dem. Det går betydligt lättare att andas i huset och man känner inte längre någon lukt alls efter dem, det finns inga spår alls efter kisset. Två rum är helt tömda. Väggarna är målade. Kattleksaker slängda. Och man får luft. 

”Vi har nog båda varit lite allergiska…” konstaterade Jonatan som också märker att luften är mer lätt att andas, även för honom, och att han blivit piggare. Så det är en stor positiv och tydlig skillnad, tyvärr till ett väldigt högt pris. Men det blev till och med väldigt mycket bättre än vad jag väntade mig i fråga om trivsel, lugn, energi och fria luftvägar. 

Sedan känner jag mig tryggare och mindre orolig. Varje gång vi lämnade gården på helgerna, för att bo i stan på veckodagarna, så räknade vi katter. Vart var alla tre? Är någon instängd i någon garderob? I något stängt rum? Eller utomhus? Har vi kollat garaget så ingen är instängd där? Har de fullt med mat och vatten? De kan ju dö om de är instängda någonstans i fem dagar och de kröp gärna in i garderober, rum och vindor. Det tog olika lång tid att räkna katter varje gång. 

Ibland var det även oroligt att räkna in alla tre friströvande katter när vi kom tillbaka till gården. Det var det första vi gjorde. En gång hittade jag inte Robban, den mest sociala katten, och fick en riktig knut i magen innan han nonchalant och obekymrat plötsligt dök upp från skogen. Man kände att man inte riktigt hade koll och var orolig hur de skulle klara sig. Att man inte riktigt tog sitt ansvar. Men jag var inte beredd att byta hem och få luftvägsproblem för någon annans djur. 

Vi har ju saknat soffa länge, eftersom den gamla luktade kattkiss, men i morgon kommer den med hemleverans! Vad skönt det ska bli med en ny och fräsch soffa. Det blev soffan Äpplaryd som vi provsatt i början på semestern. Vi har en hundgrind till vardagsrummet så förhoppningsvis så begränsas den lite från hundhår också. 

Hästarna då? 

Supersessan hänger med på det mesta och tar allt med ro. Troligen är hon den mest populära hästen på Brönet då hon är bäbis OCH väldigt glad i alla hon möter på, folk som fä.

Hon har väl hittat på två bus-streck sedan vi skaffade henne. Hon brallade lite i hagen en gång med alla hovar ovan mark, när vi hämtade henne, men det kändes mest skönt att hon kan vara en normal ettåring som kan busa. Den andra incidenten skedde i går när stallägaren slagit av elen och glömt att slå på den igen, och då hade hon trillat sig genom trådarna och betade av den lilla stripen av gräs mellan vallackhagen och stohagen. Helt obrydd och inga problem att lirka tillbaka. Vi tog bara ned tråden från stolparna och lät henne gå över dem tillbaka till stohagen. 

Och Ares då? Min stora kärlek. Han ger allt han har, och känns som en storhäst i mycket. Det har hänt så otroligt mycket i ridningen sedan i våras, jag har full koll på honom och om än han tappar fokus ibland så är han mjuk och följsam, och han har allt! Som vanligt hittar jag fel på mig själv och tycker jag borde ha längt tyglarna, men det är ju därför det är så nyttigt att se sig själv på film och bild! Snart är det två år sedan jag hälsade på honom, då var han en liten ohanterad hingst på två år, och jag var rädd att ta steget att köpa honom. Skulle jag verkligen orka med en så ung häst? Men det gjorde jag, och han går verkligen från klarhet till klarhet!