Första gången jag besökte Jonatan, under början på förra sommaren, så fikade vi på hans altan. Jag hade på mig en klänning och hade tagit med mig glass och klappade hundarna i solen. Eller åtminstone Keeva klappade jag. Skye var helt ointresserad, som han brukar vara av främmande människor. Jonatan var ganska tyst och kanske lite avvaktande, men vänlig. Jag frågade ändå om inte altanen såg lite… lite ”ofärdig” ut? Den var fint byggd, men verkade inte nybyggd, och det saknades räcken, i stället stack bara tomma stolpar upp efter sidorna. Jonatan höll med. Han började bygga på den kring 2020 men sedan kom ju det där som vi kallar livet, och flera tuffa år med privata motgångar följde. Det fanns helt enkelt inte energi eller motivation att prioritera att färdigställa altanen. Med tiden fick jag veta vad motgångarna bestått i och jag höll med. Ibland är det enda rimliga att lägga vissa projekt åt sidan. Där har vi alla varit. Så där har altanen stått, halvbyggd, och väntat på oss.
Men nu har den väntat klart. Vi har semester och vi har varandra, det vore roligt om den fick ett fint räcke. Något som ramade in den fint. Vi googlade och jag tyckte att enkla kryss skulle kunna bli jättefina. Jag var helt omedveten om att kryss inte är helt enkla och kräver en hel del millimeterprecision. Hur som helst. Klänningarnas tid är inte nu, det är tåliga arbetskläder som gäller.
Jonatan hade gjort en ritning på räckena och hur vi behövde bygga dem. Dagen innan hade vi köpt det virke vi behövde. Så det var bara att köra i gång! Vi gjorde först en sektion av räcket med ett kryss för att se till att alla mått var rätt, sedan började vi massproducera 26 pinnar till 13 kryss till och sätta ihop dem.
Man behövde skåra ur båda kryssplankorma så att de liksom gick sammanfoga, lite som ett pussel. Jag trodde aldrig att varje kryss skulle bli så bra och utan glapp, men jag hade ritat upp skårorna utan felsteg och Jonatan skar ut dem. Vi satt sedan länge på hans traktorskopa och sammanfogade kryss efter kryss. Limmade ihop dem och skruvade ihop dem med en borr.
Sedan började det långsamt växa fram. Timme efter timme. Bit efter bit. Vi började med den tråkigaste delen av räcket, den som vette från vägen och knappt syntes, men som krävde ganska mycket pill och anpassning. Mot slutet kom det fina dubbelkryss i längre räcken, vilket gjorde att jobbet upplevdes gå snabbare. Jag fick åka till Byggmax och köpa mer virke, annars gjorde vi det mesta tillsammans. Jonatan är förstås mer händig och använde verktygen bättre, men jag satte upp räckeshållare och hjälpte till med en tredje hand när det behövdes.
På eftermiddagen fick vi ändå känslan att vi kanske skulle hinna detta klart innan kvällen! Jonatan jobbade fortfarande snabbt och när det bara var en räckeslänga kvar, mellan två stolpar, började jag städa ihop alla verktyg, plocka upp alla små stumpar efter allt sågande, och plocka fram mobilkameran.
Och mycket riktigt! Innan dagen var slut så hade hela altanen fått ett fint räcke! Jonatan ställde sig och tittade på det länge. Han såg verkligen glad ut. Jag känner mig också otroligt nöjd, och lite imponerad över hur händig han är. Hela huset fick ett riktigt lyft och nu ser det plötsligt större ut.
Vi avslutade kvällen med kebab i Bureå och en promenad där med hundarna i den behagliga sommarvärmen, och visst kändes det alldeles, alldeles, speciellt när vi åkte hem igen och körde in med bilen på uppfarten till huset. Och altanen.
Kommentarer
Skicka en kommentar