Skönt att vara två

 Jag försöker ofta undvika att vara i stallet på vardagkvällarna. Det är många som är där, det är fullt på ridbanan, och det är mörkt. Ofta försöker jag förlänga en lunchrast en eller två gånger i veckan så jag kan titta till honom eller göra ett kortare pass. Men Ares börjar ju bli en stor kille och det börjar bli ljusare på kvällarna, så igår tog vi tjuren i hornen. Eller Ares i öronen. 

Det var fyra andra hästar på ridbanan och Ares undrade om de andra ekipagen visste vad de skulle göra, eller om han skulle tala om det för dem? Han blåste upp sig och tömkörningen gick väl lite sisådär. Han ställde sig utåt och föll inåt i båda varven, allt för att hålla koll på vad alla andra gjorde, och se till att alla andra hästar var medvetna om att han var kungen i baren. Till slut var han bara på en liten liiiten volt på fyra meter kring mig och jag hade lösa tömmar. Men det gjorde inte så mycket för det var ju första gången som det var så livligt på ridbanan för honom. Då får man ju sänka kraven och tänka att han processar det här med att alla hästar gör sitt på ridbanan, och ingen är där för hans skull. Förutom jag och Jonatan då. 

Sedan vill man ju alltid i sitt huvud höja kraven och ta ut honom ordentligt på volten och korta tömmarna och få honom att se lite mindre slamsig ut, men jag avstod den impulsen. Det kommer flera år i framtiden tillsammans då han kommer att visa sig från sin bästa sida. Det behöver inte hända just nu. 


Vi testade cavaletti trots att han var ofokuserad och det gjorde han jättebra ändå. En bom rullade iväg lite så avståndet hjälpte inte till, men han tog sig an uppgiften ändå. Jättekul att se att han kan vara lite i gasen och ändå fokusera på uppgiften utan problem. 

Och skönt att vi var två och Jonatan var med! Jag hade nog fegat ut när fjärde hästen kom in på ridbanan, och han plötsligt blåste upp sig och blev störst och starkast, då hade jag nog gett upp och lett ut honom. Särskilt när han inte hade bett på sig utan enbart kapson. Men när vi är två känns det så mycket lättare. Jonatan kan hålla i honom när jag byter tömsättning och vi stod och kliade honom länge och pratade med en mamma på ridbanan på slutet. Då började han slappna av, trots alla hästar som travade runt. Luften gick ur honom, han sjönk fyra centimeter, orkade inte ha koll på någon annan häst, och blev en liten nallebjörn igen. Han lade hakan mjukt mot min axel och ville bara gosa. De andra hästarna blev inte så intressanta till slut. Ett perfekt avslut på passet! 

Kommentarer

  1. Aviator26 mars 2024 kl. 02:05

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer