Gnäll

Jag ligger fortfarande i självömkan och känner mig knäckt. Det är ju en sak att vägra jobba kvar på sin arbetsplats för att det är för tungt och sedan byta. Bara den grejen är rätt så krävande. Men jag går faktiskt på det nya jobbet och presterar normalbra.

Det känns bara så fruktansvärt motigt nu efter operationen. Jag var inte alls förberedd på att jag skulle vara dålig efteråt. Jag orkar inte städa hemma och jag orkar inte riktigt med Galishimo heller. Jag trodde allt skulle vara över lika lätt som ett tandläkarbesök och att jag skulle glömma allt efter ett dygn. Men så blev det inte och det gör fortfarande ont.

Att avancera i ridningen fungerar ju inte direkt heller när jag är rädd om operationssåret och känner mig öm. Hela söndagen låg jag i sängen och tog mig ingenvart. Jag var färdig både fysiskt och psykiskt.

Sambon vet i alla fall hur man visar mig kärlek: han öppnar plånboken! Till helgen åker vi till Stockholm och sover på hotell och myser tillsammans. Då kan jag ligga i självömkan i ett påkostat hotellrum och gnälla, i stället för i min vanliga säng. Det blir som att kliva ut ur vardagsgnället och lyxgnälla i stället.

Jag kan självömka mig på restaurang och självömka mig i bastu och jag ska till och med gnälla mig hela vägen till Stockholm Horseshow. Jag ska definitivt dricka ett glas vitt vin. Om sambon har riktigt tur så kanske jag till och med gör en liten paus i mitt gnällande för att ha trevligt tillsammans med honom. Man vet ju aldrig. Under har hänt.

Jag kommer dock att sakna våra hundar och lillhästen.

Det får jag inte glömma att gnälla över.

Måste skriva ned det på en lapp...


Kommentarer

  1. lmd8328 november 2012 kl. 05:44

    Åååh vad fin bild!!!

    Ät choklad! :)

    SvaraRadera
  2. Ingela28 november 2012 kl. 23:10

    Katarina, om den där sambon har en klon i 50-årsåldern, en farbror som har blivit över eller så, hör då av dej. Jag vill också ha en. Inte sambo nödvändigtvis, dock.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer