Han är ju bara tre


Efter en veckas vilande efter operationen följde mamma med mig till Galishimo. Jag kände mig fortfarande lite spak och det molade i magen efter operationen.

"Jo. Alltså. Jag vågar inte rida på honom så mycket. Jag är fortfarande rädd för att han ska kasta av mig." sa jag skamset och undvek ögonkontakt. Trots att det var så länge sedan, nu. Tiden går och jag håller mig krampaktigt fast vid samma ritual av väldigt korta ridturer och med hjärtat i halsgropen.
"Där ju inte konstigt. Men nu måste du upp." sa min mamma glatt och tillade:
"Var glad att han är så liten!"

Efter lite trevande kom jag slutligen upp i sadeln.

"Men så tjusigt! Men vilken lydig häst!" utbrast mamma och fortsatte:
"Vad fina ni är!" sa hon. Jag satt lite vilset på Galishimo och klappade honom lite nervöst.
"Nu måste du gå runt lite med honom så han får röra på sig!" sa mamma och Galishimo började genast gå, till synes smickrad över all denna uppmärksamhet.
"Men vad fiiina ni är! Tänk att du kommit så långt!" sa mamma. Märkbart imponerad. Sådär som bara mammor kan bli. Själv skämdes jag över min rädsla och min stela ridning. Mamma har ju sett mig rida sedan jag var sex år gammal, men hon har aldrig sett mig rädd. Jag satte mig av hästen. De senaste tre turerna har jag åtminstone slutat skaka av adrenalin och jag kommer mig smidigt både upp och av hästen. Det känns inte lika jobbigt. Men det känns fortfarande olustigt.

"Det är precis det här, som är att vara duktig på riktigt." sa hon glatt och fortsatte:
"Vem som helst klarar av enkla uppgifter. Det är när det blir svårt som de riktigt duktiga kommer fram. Din utmaning är att inte ger upp, och tillåta att saker faktiskt får ta tid."

Jag drog ned Galishimos huvud nära mig och strök honom över öronen och pannan. Han stod lydigt med huvudet sänkt och mamma strök honom över pannluggen. Jag la armen över hans huvud och klappade om halsen på hans andra sida. Så stod vi där och klappade om honom och kliade honom. Magen värkte lite fortfarande efter operationen, men det var skönt att åtminstone sitta på Galishimo en liten stund. För varje gång jag sitter på honom så känns det lite mindre läskigt inför nästa gång.

"Titta på ögonen på honom nu. Han är ju jättefin. Lite busig, bara. Han är ju bara tre." sa mamma. Bestämt.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer