Känsliga läsare varnas. Jag menar det!
Jag har genomfört de här obligatoriska cellprovstagningarna på kvinnokliniken, som kvinnor erbjuds ta efter de fyllt 25. Det är ju snällt. Att man får äran av att låta en främmande tant peta i en tandborstliknande minikvast i ens allra heligaste område och rota runt lite, samtidigt som man försöker prata om vädret (med rösten i falset). För bara 300 kronor. Det är så juste att man får så fina erbjudanden.
Sedan så fick jag ännu godare nyheter. De hade minsann upptäckt att det fastnat konstiga grejer på den lilla kvasten så jag fick ju ett special offer. Grattis. Jag hör till den 1% kvinnor som får konstiga grejer på kvasten, så för enbart 300 kronor så kan en specialist nypa loss en jätteliten köttbit från mitt allra heligaste. Med en pytteliten jätteliten krokodil av metall. Bara för att vara snälla. Sedan tittar de på vad krokodilen fångat i munnen, med microskop.
Någonstans där. Ungefär när krokodilen var redo att gnaga. Så tyckte jag liksom att det faktiskt får vara lite måtta på all denna snällhet. Och märkligt nog blev ingen förvånad när jag stängde butiken och bestämt tågade därifrån. Uppenbart kränkt.
Sedan ringde sjuksköterskan Karin och gav mig ytterligare ett special offer som bara en liten procent, av de små procentarna som får grejer på kvasten, får. En spruta Fenatyl så jag inte gör så stor grej av det hela. Denna gång kände jag mig märkbart misstänksam mot deras vänlighet och snälla erbjudanden. För bara 300 kronor så får de fritt förfogande att vara snälla mot mina nedre regioner och jag får Fenatyl i utbyte. Bara för att dom tycker om mig och vill att jag ska vara frisk och ha det bra.
Och gissa om de var snälla?! De var snälla mot samtliga delar av mitt underrede. Nu kom det ingen krokodil utan flera, kraftfullare, instrument av misstänksam karaktär. Som inte alls liknade krokodiler.
"Den här metallplattan fäster vi på dig för att jorda dig." sa sköterskan.
"Va?"
"Ja eftersom vi använder så starkt elektronisk utrustning."
"VA?!"
"Ja det är bara en säkerhetsgrej." sa sjuksköterskan rart.
"Du kan få en ponny sedan." tillade sambon vänligt.
"Kan jag få lite mer Fenatyl, tack?" undrade jag.
Denna koja är nu alltså grundligt helrenoverad. Det tog 40 minuter och luktade bränt i hela rummet. Det gjorde inte ont men hela situationen kändes högst opassande. Jag kan fortfarande få barn men jag deklarerade högljutt, (ivrigt påhejad av min kompis Fenatylet) att jag faktiskt aldrig någonsin ska skaffa barn och att detta är sista gången någonsin en obehörig människa renoverar mina känsligare regioner. Sambon satt bredvid mig hela tiden och höll mig i handen erbjöd sig att köpa mig en hel liten flock med jättesmå ponnysar. För att vara snäll.
Sedan tågade jag bestämt därifrån. Något stelt och vinglig under stöd från min sambo. Uppenbart kränkt.
Och jag tänker bannemig vara kränkt för resten av året. Det är min förbaskade rättighet.
.
Sedan så fick jag ännu godare nyheter. De hade minsann upptäckt att det fastnat konstiga grejer på den lilla kvasten så jag fick ju ett special offer. Grattis. Jag hör till den 1% kvinnor som får konstiga grejer på kvasten, så för enbart 300 kronor så kan en specialist nypa loss en jätteliten köttbit från mitt allra heligaste. Med en pytteliten jätteliten krokodil av metall. Bara för att vara snälla. Sedan tittar de på vad krokodilen fångat i munnen, med microskop.
Någonstans där. Ungefär när krokodilen var redo att gnaga. Så tyckte jag liksom att det faktiskt får vara lite måtta på all denna snällhet. Och märkligt nog blev ingen förvånad när jag stängde butiken och bestämt tågade därifrån. Uppenbart kränkt.
Sedan ringde sjuksköterskan Karin och gav mig ytterligare ett special offer som bara en liten procent, av de små procentarna som får grejer på kvasten, får. En spruta Fenatyl så jag inte gör så stor grej av det hela. Denna gång kände jag mig märkbart misstänksam mot deras vänlighet och snälla erbjudanden. För bara 300 kronor så får de fritt förfogande att vara snälla mot mina nedre regioner och jag får Fenatyl i utbyte. Bara för att dom tycker om mig och vill att jag ska vara frisk och ha det bra.
Och gissa om de var snälla?! De var snälla mot samtliga delar av mitt underrede. Nu kom det ingen krokodil utan flera, kraftfullare, instrument av misstänksam karaktär. Som inte alls liknade krokodiler.
"Den här metallplattan fäster vi på dig för att jorda dig." sa sköterskan.
"Va?"
"Ja eftersom vi använder så starkt elektronisk utrustning."
"VA?!"
"Ja det är bara en säkerhetsgrej." sa sjuksköterskan rart.
"Du kan få en ponny sedan." tillade sambon vänligt.
"Kan jag få lite mer Fenatyl, tack?" undrade jag.
Denna koja är nu alltså grundligt helrenoverad. Det tog 40 minuter och luktade bränt i hela rummet. Det gjorde inte ont men hela situationen kändes högst opassande. Jag kan fortfarande få barn men jag deklarerade högljutt, (ivrigt påhejad av min kompis Fenatylet) att jag faktiskt aldrig någonsin ska skaffa barn och att detta är sista gången någonsin en obehörig människa renoverar mina känsligare regioner. Sambon satt bredvid mig hela tiden och höll mig i handen erbjöd sig att köpa mig en hel liten flock med jättesmå ponnysar. För att vara snäll.
Sedan tågade jag bestämt därifrån. Något stelt och vinglig under stöd från min sambo. Uppenbart kränkt.
Och jag tänker bannemig vara kränkt för resten av året. Det är min förbaskade rättighet.
.
Åherreminje!!!
SvaraRadera