Livet är förändring

Nu när jag tittar tillbaka på träningsinlägg från juni så blir jag ju lite irriterad på mig själv. Liite. Att träningsresultaten blir så markant mycket sämre skulle ju ha fått igång mig att få LITE MER PANIK tack , inte bara resultera till det där matta uppgivna gnällandet där jag inte var redo att ta strid. Jag kunde ju åtminstone testat att köpa järntabletter och magnesium tidigare. Nu har jag slängt bort två månader av mitt liv. De bästa månaderna på året dessutom! Skämmes, Katarina! Skämmes! Å andra sidan så blir man kanske inte så taggad att tänka kreativt när kroppen är matt. Då vill man ju bara lägga sig och hoppas på en bättre morgondag. Nu gjorde jag första besöket på gymet sedan det där senaste inlägget i juni, tror jag, och det gick otroligt bra. Nu har man en frisk, normal kropp, som gör vad den ska!   Bild från i våras. När man var pigg! Och hade mera hår på huvudet! Då jädrans!

Ebba provred Galishimo under min semester och hon tyckte han var superfin. Just den dagen var han lite lat, varför jag kände mig ganska säker på att han skulle vara trygg att rida. Ebba tyckte han var jättetrevlig att rida. "Han är så färdig! Han kan ju så mycket!" log hon och sken som en sol. Jag var jättenöjd av att se henne rida, jag vet hur försiktig hon är när hon rider främmande hästar och Galishimo var uppmärksam på henne hela tiden och väldigt mån om att göra rätt. Det var en bra kombination. Sedan råkade han ju just den dagen ha paltkoma och var inte så sugen på att vara en snabb hest men det må så vara. Dom är inga maskiner. De däringa djuren. Några dagar senare så red jag Ebbas häst Måns och honom var det lite annat kaliber i. Han är stor och välbyggd och många galoppturer har format en betydligt mer kraftfull och uthållig galopp. Jag blev lika såld på honom och råkade utropa några ord som kan tolkas som direkt otrohet mot Galishimo. Men det var bara en engån

Jag har nu återvänt till mitt kontor efter min tre veckor långa semester. Jag trodde att det skulle kännas lite jobbigt då jag inte riktigt kunde njuta av semestern som tänkt, men i ärlighetens namn så känns det superbra. Jag älskar mitt arbete, och eftersom jag arbetat heltid sedan 2004 utan några längre uppehåll (ingen sjukskrivning, ingen arbetslöshet, inga barn...) så börjar jag bli bra på det jag gör. Jobbet är precis som med Galishimo; de första åren vimsar man runt och undrar om man verkligen är rätt person på rätt plats, men allt eftersom åren går bli man mer och mer slipad. Man får ge det tid, och vara beredd att kämpa lite. Sedan kan man njuta och surfa lite på kunskaperna man byggt upp. Nu inväntar jag bara att mina härliga kollegor ska börja droppa in på kontoret allt eftersom...!

Ni vet, ibland ser man en bild och så inser man att saker gått för långt och att kroppen inte är vad den tidigare varit. Den här bilden är en sådan bild. Ser ni något konstigt med den? Nähä, det gör ni kanske inte. Men om vi zoomar in lite och ljusar upp ännu mer, så.. Ja, det är jackan. Den måste dö. Jag har vetat om att den är för liten väldigt länge men som vi alla vet så har jag separerat för fyra år sedan och sparat pengar till bil och transport i tre år. Sedan biter man ihop och tänker att ingen jäkel på stallet bryr sig hur man är klädd. Och själva grejen med att spara pengar handlar ju just om det där att undvika inköp och på mer eller mindre konkreta sätt tvingas ingå i någon slags självförnedring när man håller tillbaka med ekonomin. Jackan blev inköpt år 2009, för åtta år sedan och satt då så här: Men tiderna förändras. Jag förändras. Kroppen förändras. Jackan åker i tvätten femtioelva gånger. Och nu måste den begravas. Då har jag blott nästa katastrof kvar

Jajjemensan. Det var mörkt och hällregn ute ikväll och jag satt här hemma med överskottsenergi, så jag började längta ut på en riktigt blöt, slaskig, härlig joggingtur på Vitberget. Sagt och gjort. Inget satt fast någonstans. Man blir ju sällan frusen när man joggar oavsett väderlek ute så det kändes bara skönt och uppfriskande med allt regn. Alldeles ensam var jag också, på motionsspåret. I flera veckor har det varit otroligt tungt att träna, och nu är det i stället svårt att sitta stilla. Jag är otroligt tacksam över att kroppen började funka igen. Det är inte kul att bara vilja vila, vecka ut och vecka in.

Efter ridningen i ridhuset så gav mig Galishimo en något trött och förnärmad min när han ignorerade moroten för att långsamt (!) skritta ut i hagen. Jag städade ur transporten, köpte en matlåda, och satte mig i ettan för att blogga ridning. Sedan ringde Galishimos uppfödare Maggie och sade att familjen hade vägarna förbi och att de gärna ville säga hej till Galishimo. "Det går utmärkt!" svarade jag och tillade: "Han är kanske lite less, bara... förmodligen. Det har varit mycket den här veckan." Mycket riktigt. När uppfödaren kom så kom det minsann ingen glad arabhäst med tindrande ögon och hungrig mule, redo för upptåg. Galishimo hade någon teori om att ifall han ignorerar oss så kanske vi försvinner. Han gick att muta, till viss mån, med morötter, men i övrigt drog han sig artigt och diskret bort så snart han fick chansen. "Han ser ut att må bra i alla fall." konstaterade Maggie som mestadels enbart hade en hästrumpa att beskåda. Vi får ta revansc

Det går inte med ord beskriva hur skönt det är att ha fått tillbaka min energi! Jag blev lite rädd där efter två veckors semester då jag helst bara ville ligga i sängen och då alla aktiviteter krävde någon form av sammanbitenhet för att orka genomföras. Jag får ju ganska ofta sådana där skov av trötthet, minst en gång per år, men jag blir ändå alltid rädd att det inte ska gå över. Men nu jäklar! Järn, magnesium och vila! Jag har ju bara tagit järntabletterna i två veckor och är i början på min tredje vecka nu, men jag kan nästan svära på att håret blivit lite bättre. Det reser sig lite i rötterna och håret känns inte lika torrt och dött.  Jag tog stackars Galishimo till ridhuset igen, då ändå Jenny och hennes häst skulle dit, men eftersom Galishimo blivit väldigt intensivt aktiverad ett tag nu så tog vi det väldigt lugnt och fokuserade mest på rutinen med transportering, och att jag skulle klara så mycket som möjligt själv. När vi väl var i ridhuset så gick jag mest runt på hono