Livet är förändring

  Förlåt alla bloggläsare för att jag tar tid av era liv åt oväsentligheter. Nu kommer tre minuter som ni aldrig får tillbaka. Ja. Jag har städat mitt förråd. Jag förstår inte alla bloggar som pratar om inköp och nya fina prylar och de senaste trenderna. Grejerna måste ju ta vägen någonstans efteråt. Typ i förråden. Min etta och mina utrymmen är för övrigt inte designade för prylkrävande hobbys. Det tog tre timmar och nu är saker sorterade och förpassade i olika plastpåsar och förpackningar som åker till återvinningsstationen inom kort. (Läs: Bilen är knökfull med skräp som väller ut om man råkar öppna bagageluckan.. eller någon annan dörr som inte är förarsätet) Hästtäcken åker till tvätten. Jag är inte helt klar i förrådet men tillräckligt klar för att det ska rymmas fyra däck till! Nu skulle man lätt kunna rulla in dem och bara placera dem på de vanliga däcken (täckta i rosa plastpåsar). Nästa helg kan jag alltså börja rensa ur transporten från däck, färg och

...på 26 sekunder! Det här med att ha en arab har sina fördelar. Han är så alert och pigg och trevlig. Idag red vi ut själva under skrik och panik. Galishimo skrek mest eftersom det var en fruktansvärd kränkning mot hans hästliga rättigheter, att lämna de andra hästarna. Jag försökte prata och sjunga lite för honom så han skulle lugna ned sig. På den ensamma, relativt korta uteritten träffade vi på 2 labradorer med tillhörande ägare. De såg lite skuldmedvetna ut när jag satt av och de erbjöd sig att hjälpa mig upp igen. Jag tackade nej och gick lite längre bort och satt upp själv. Sedan träffade vi på en bil efter den trånga ridvägen med en släp full med julgranar. Efter detta en fyrhjuling och en lös hund vid fyrhjulingen. Allting gick superbra. Jag satte mig av när det blev spännande och satte mig upp igen när läget var lugnt. Galishimo var väldigt nipprig men samtidigt jättelätt att kontrollera. Jag var alldeles rosig om kinderna och på glatt humör efter turen. Det går långsam

Jag har varit sjuk ett par dagar och kan inte träna som tänkt. Jag är sådär halvsjuk. Man tror att man är pigg och grejar på lite, och så plötsligt känner man sig matt och börjar frysa och svettas om vartannat och måste lägga sig en stund. Det är inte läge med promenader innan frukost och löpning på rullbandet. Men sjukdagar hör till livet och med tanke på att en kollega har exakt samma symtom så tror jag inte det är kopplat till min träning. Galishimo har i alla fall fått motion igår då jag och Veronica hade en "hästbytardag". Jag fick låna hennes kanonstabila travarhäst och hon tog min lilla ballerina när vi red ut i slasket och mörkret tillsammans med Ebba och hennes häst. Galishimo verkade stormtrivas. Han trippade förtjust först och klafsade, med stora ögon och ett näpet uttryck, utan tvekan i smältsnön. Idag ska jag rida strax och sedan göra något så festligt som att rensa ut mitt förråd. Lite nytta måste jag göra om än jag inte kan träna. Jag behöver rymma åtta dä

Jag tänkte fira min pågående viktnedgång och gick, glad i hågen, till en drop-in salong, idag. Frisören var ung och käck och visade inte med en min något missnöje att jag med smutsigt hår hasade in i fleecetröja och täckbyxor. Jag kom nämligen på att jag ville klippa mig 20 minuter tidigare, när jag låg i solariet, och då hann jag inte förbereda mig. "Jo tjena. Kan du klippa bort skiten? Jag har inte klippt mig på 18 månader..." sa jag. "Javisst, hur vill du ha det?" "Jag skulle vilja ha en kort frisyr. Klipp av en massa! Jag kan tänka mig en jättekort frisyr!" sa jag glatt. Frisören tittade vänligt på mig och sa: "Aldrig i livet." "Va?" sa jag. "Nej det kommer att bli jättedåligt." "Va?" sa jag. "Ja. Att klippa upp det där håret, det kommer bara att flyga runt och se ännu tunnare ut." "Jaha." sa jag. "Och med din ansiktsform... du skulle se ut som en svamp." konstaterade ho

Och här borta fortsätter vikten rulla av. Jag har ett magiskt trick förutom "röra på sig mer och äta mindre" och det är "ha inget jävla liv i övrigt". Det sistnämnda är en förträfflig hemlighet som ska bevaras hos mina bloggläsare. Jag rör på mig, jobbar, hästar och sover. Jag chattar inte efter klockan 21.00 vilket gör att jag tappar kontakten med typ.. alla i hela världen. Fördelen med det hela är att jag sover väldigt bra. Jag somnar väldigt snabbt och sover väldigt djupt. Jag känner mig ganska utvilad när klockan ringer vid fem för promenaden innan frukost. En annan fördel är ju att det också syns på vågen. Om jag i framtiden skulle skaffa mig "ett jävla liv i övrigt" så ser jag kanske fräschare ut nästa gång jag drar ner mig i dekadens och ätande.  Precis som livet ska vara! 

Efter att Galishimo varit lugn och lydig hela veckan, så vågade jag till och med sätta upp min mamma på honom igår. Det var strålande solsken och minus 16 grader. Mamma var glad. Galishimo var taggad. Jag var lite orolig. Men mamma var helt fantastisk. Hon var uppe i ett nafs på hästryggen och var redo att rida. Tanten är ganska vig för sin ålder. Jag hade inte alls tänkt att hon skulle sitta upp på momangen men hon var uppe innan jag hindrat henne.Galishimo stod stilla som ett ljus när hon satt upp, han rörde inte en hov, och såg mest ut att säga: "Tadaa!" när hon väl satt där uppe och letade stigbyglarna med fötterna. Jag ledde Galishimo med grimskaft och han småtrippade  och hade väldigt bråttom i skritten, och jag fick skynda mig för att hålla jämna steg med honom. "Känns det bra att rida trots att han är lite spänd?" frågade jag och mamma svarade glatt och ovetande: "Nämen så här ska de väl kännas?" och så gick vi vidare. Mamma hade först he

Nu under snöovädret har Galishimo fått stå i sin hage ett par dagar. Under lunchen idag så skyndade jag iväg till honom och slängde på honom sadel och träns. Ute så körde en bil runt på parkeringen och stallägaren jobbade med sin traktor och snöslunga hundra meter bort. "Ska jag hjälpa till och hålla i honom? Han ser lite orolig ut." sa en snäll främmande tjej men jag tackade nej, han verkar inte särskilt orolig, han kändes ändå lyhörd och uppmärksam på mig. Trots att han hade lite myror i byxorna. När jag väl kommit mig upp på honom så styrde vi, glada i hågen, iväg för vår lilla ridtur. Det kröp i pälsen på Galishimo som studsade till lite men det kändes verkligen inte som att han var orolig. Bara glad och tyckte att det var lite spännande. Sedan drog vi ut på fältet och galopperade runt där så snön yrde. Vilken glädje! Jag skrattade högt flera gånger. Vilken underbar, underbar känsla. Förra året var det betydligt svårare att rida på fältet och jag hade som mål att våga