Livet är förändring

Efter att Galishimo varit lugn och lydig hela veckan, så vågade jag till och med sätta upp min mamma på honom igår. Det var strålande solsken och minus 16 grader. Mamma var glad. Galishimo var taggad. Jag var lite orolig. Men mamma var helt fantastisk. Hon var uppe i ett nafs på hästryggen och var redo att rida. Tanten är ganska vig för sin ålder. Jag hade inte alls tänkt att hon skulle sitta upp på momangen men hon var uppe innan jag hindrat henne.Galishimo stod stilla som ett ljus när hon satt upp, han rörde inte en hov, och såg mest ut att säga: "Tadaa!" när hon väl satt där uppe och letade stigbyglarna med fötterna. Jag ledde Galishimo med grimskaft och han småtrippade  och hade väldigt bråttom i skritten, och jag fick skynda mig för att hålla jämna steg med honom. "Känns det bra att rida trots att han är lite spänd?" frågade jag och mamma svarade glatt och ovetande: "Nämen så här ska de väl kännas?" och så gick vi vidare. Mamma hade först he

Nu under snöovädret har Galishimo fått stå i sin hage ett par dagar. Under lunchen idag så skyndade jag iväg till honom och slängde på honom sadel och träns. Ute så körde en bil runt på parkeringen och stallägaren jobbade med sin traktor och snöslunga hundra meter bort. "Ska jag hjälpa till och hålla i honom? Han ser lite orolig ut." sa en snäll främmande tjej men jag tackade nej, han verkar inte särskilt orolig, han kändes ändå lyhörd och uppmärksam på mig. Trots att han hade lite myror i byxorna. När jag väl kommit mig upp på honom så styrde vi, glada i hågen, iväg för vår lilla ridtur. Det kröp i pälsen på Galishimo som studsade till lite men det kändes verkligen inte som att han var orolig. Bara glad och tyckte att det var lite spännande. Sedan drog vi ut på fältet och galopperade runt där så snön yrde. Vilken glädje! Jag skrattade högt flera gånger. Vilken underbar, underbar känsla. Förra året var det betydligt svårare att rida på fältet och jag hade som mål att våga

Jaja... 65 komma nio kilo. Men ändå 65 kilo. Det känns jättebra att det händer grejer och att det inte är helt omöjligt att pressa ner sig lite. Mindre mat och mer motion. Ett helt nytt koncept som inte verkar ha fångat dagstidningarnas intresse. Tydligen funkar den också. I övrigt har det fallit ned en jädrans massa snö här i stan, 80 centimeter på sina ställen här i stan, och över en meter lite längre bort, på bara några få dagar. Snöröjningsarbetet  har pågått dygnen runt, med över 130 fordon, och har hittills kostat kommunen över 6 miljoner kronor. Jag har bara dragit på mig täckbyxor, bra vinterskor och en ordentlig vinterjacka och plumsat mina tre kilometer till arbetet, med huvan uppdragen och musik i öronen. De flesta är på gott humör och de flesta uppskattar allt ljus som kommer med snön... ... ja ända tills den dag det faller 13 centimeter snö i Stockholm då och det blir stora tidningsrubriker om snökaoset... då börjar vi grymta irriterat. Vi norrlänningar.

Jag är insnöad. Fönstrena är insnöade. De personer som skulle hämta hunden för sex timmar sedan är insnöade. Ingen kommer sig någonvart, förutom en liten energisk labrador som med glädje plöjer sig genom puderlagret så flingorna yr. Hon tar sig överallt. Hon och bläckfisken ser inte problemen som människorna i människovärlden ser. Jag har inte tittat till Galishimo idag men slår vad om att han trycker i sig mängder med mat och experimenterar med hur mycket otuggat hö han kan pressa genom magen utan att få kolik. Samtidigt som hans hagbröder hetsar honom att äta lite mer. Ät! Ät! Ät! Living on the edge. Världen kommer att falla samman om jag inte styr upp saker. Han kommer att dö om han inte får motion nu. Kanske.   När det blir uppehåll så blir det åtminstone vackert. Nu knackade just några okända människor på dörren och hämtade hunden. Det kändes lite jobbigt att komma in i min tysta lägenhet och titta på hennes tomma matskål och vattenskål. Jag gillade hur hon har legat i

Idag var jag hundvakt till ledarhunden igen, och tydligen även hennes bläckfisk i tyg. Det var ett tag sedan sist och jag har som vanligt lite prestationsångest med henne. Jag är rädd att göra fel och att det inte blir bra när hunden åker tillbaka till sin ägare. Det är ju viktigt att de har vissa rutiner och sådant som inte bryts så hon inte förvirrar sin ägare. Men annars är hon en supertrevlig hund. Hon har verkligen blivit äldre och mognare sedan sist jag träffade henne. Nu har hon inte lika mycket bus i kroppen, men det blev helt klart lite mer livat i ettan nu med hund och bläckfisk och allt.

Trots att man överlevt hela 35 vintrar så blir man ändå lika fascinerad när snön kommer. Morgonpromenaden innebar en hel del snöplumsning och det är förmodligen bara bra för lårmusklerna. Och fem kilometer från där jag tog den här bilden så står förmodligen en liten arab och äter rörflenshö, i sitt sprillans nya vintertäcke som han hatar. Men han är åtminstone inte frusen.

Nu har vi haft ett litet lager snö som lagt sig på marken. Mysigt! Galishimo har ju som sagt fått ett nytt täcke att hata. Och som han hatar det. Jag älskar det. Han ser ut som en stor, mumsig squash. Han försöker slita av sig det när jag drar på honom det. Han gillar inte hals. Jag håller med honom om att det är roligare att springa runt naken men det ska börja snöa i morgon och jag kanske inte kan springa från jobbet och rädda honom om det blir blötsnö och annat han inte gillar. Men hästar tänker inte framåt. De lever här och nu. Och just här och just nu är det vansinnigt onödigt med täcken. Om en squash kunde bli kränkt så hade den sett ut som Galishimo gjorde ikväll!