Livet är förändring

Jaja... 65 komma nio kilo. Men ändå 65 kilo. Det känns jättebra att det händer grejer och att det inte är helt omöjligt att pressa ner sig lite. Mindre mat och mer motion. Ett helt nytt koncept som inte verkar ha fångat dagstidningarnas intresse. Tydligen funkar den också. I övrigt har det fallit ned en jädrans massa snö här i stan, 80 centimeter på sina ställen här i stan, och över en meter lite längre bort, på bara några få dagar. Snöröjningsarbetet  har pågått dygnen runt, med över 130 fordon, och har hittills kostat kommunen över 6 miljoner kronor. Jag har bara dragit på mig täckbyxor, bra vinterskor och en ordentlig vinterjacka och plumsat mina tre kilometer till arbetet, med huvan uppdragen och musik i öronen. De flesta är på gott humör och de flesta uppskattar allt ljus som kommer med snön... ... ja ända tills den dag det faller 13 centimeter snö i Stockholm då och det blir stora tidningsrubriker om snökaoset... då börjar vi grymta irriterat. Vi norrlänningar.

Jag är insnöad. Fönstrena är insnöade. De personer som skulle hämta hunden för sex timmar sedan är insnöade. Ingen kommer sig någonvart, förutom en liten energisk labrador som med glädje plöjer sig genom puderlagret så flingorna yr. Hon tar sig överallt. Hon och bläckfisken ser inte problemen som människorna i människovärlden ser. Jag har inte tittat till Galishimo idag men slår vad om att han trycker i sig mängder med mat och experimenterar med hur mycket otuggat hö han kan pressa genom magen utan att få kolik. Samtidigt som hans hagbröder hetsar honom att äta lite mer. Ät! Ät! Ät! Living on the edge. Världen kommer att falla samman om jag inte styr upp saker. Han kommer att dö om han inte får motion nu. Kanske.   När det blir uppehåll så blir det åtminstone vackert. Nu knackade just några okända människor på dörren och hämtade hunden. Det kändes lite jobbigt att komma in i min tysta lägenhet och titta på hennes tomma matskål och vattenskål. Jag gillade hur hon har legat i

Idag var jag hundvakt till ledarhunden igen, och tydligen även hennes bläckfisk i tyg. Det var ett tag sedan sist och jag har som vanligt lite prestationsångest med henne. Jag är rädd att göra fel och att det inte blir bra när hunden åker tillbaka till sin ägare. Det är ju viktigt att de har vissa rutiner och sådant som inte bryts så hon inte förvirrar sin ägare. Men annars är hon en supertrevlig hund. Hon har verkligen blivit äldre och mognare sedan sist jag träffade henne. Nu har hon inte lika mycket bus i kroppen, men det blev helt klart lite mer livat i ettan nu med hund och bläckfisk och allt.

Trots att man överlevt hela 35 vintrar så blir man ändå lika fascinerad när snön kommer. Morgonpromenaden innebar en hel del snöplumsning och det är förmodligen bara bra för lårmusklerna. Och fem kilometer från där jag tog den här bilden så står förmodligen en liten arab och äter rörflenshö, i sitt sprillans nya vintertäcke som han hatar. Men han är åtminstone inte frusen.

Nu har vi haft ett litet lager snö som lagt sig på marken. Mysigt! Galishimo har ju som sagt fått ett nytt täcke att hata. Och som han hatar det. Jag älskar det. Han ser ut som en stor, mumsig squash. Han försöker slita av sig det när jag drar på honom det. Han gillar inte hals. Jag håller med honom om att det är roligare att springa runt naken men det ska börja snöa i morgon och jag kanske inte kan springa från jobbet och rädda honom om det blir blötsnö och annat han inte gillar. Men hästar tänker inte framåt. De lever här och nu. Och just här och just nu är det vansinnigt onödigt med täcken. Om en squash kunde bli kränkt så hade den sett ut som Galishimo gjorde ikväll!

  Jag väger inte 67 jävla kilon längre! Det fungerar med morgonpromenader innan frukost och lite försiktig "kom-igång-löpning" i mangelrummet. Jag har även skurit ned på kvällsfikat. Och bannlyst Nutella. Jag som älskar Nutella. Men romansen är omöjlig. Vi kan inte fortsätta så här. Vi är helt enkelt inte bra för varandra.  Inte ens på lördagar är vi bra för varandra...

Jag är mer än nöjd över Galishimo just nu. Han gnäggade högt och kom i galopp när jag ropade på honom, och när vi red på ridbanan så gav han precis allt han hade. Galoppen börjar bli lite starkare nu efter vårt långa avbrott i somras och traven börjar också bli så fin den bara kan. Han var på hugget och väldigt lyhörd och följsam. Jag börjar rida mer och mer med sitsen och lägga vikten dit jag ska (i stället för att styra med att dra i tyglarna) och han svarar så bra på det. Ridningen är rolig från början till slut. Jag råkade tappa bort tiden och plötsligt hade 45 minuter gått. Dressyr är ju inte bara att rida i krumelurer utan det handlar ju om att hästen ska slappna av med vissa muskler och aktivera andra. Galishimo är ju ofta nervös och dressyren är bra för honom för han får inte spänna sig nervöst, och det gäller lösgöra de spänningarna när jag rider. Har man lyckats så ska ju både hästen till psyke och kropp vara avspänd när man är klar. Jag fick nog bästa kvittot efter pass