Livet är förändring

När jag sade till Gunilla att jag hade köpt en arabhäst så sa hon "Grattis. Du äger nu en 400-kilos hund." ...och ibland förstår jag vad hon menar...  .

Galishimo har fått en ny sadel. Sprillans ny sadel. Perfekt utpassad av en professionell sadelutprovare. Han har också fått en speciell sadelgjord för tjockisar som inte glider in i armhålan utan håller sig på plats. Att rida i den nya sadeln kändes som en dröm. Jag kunde inte säga nej. Jag. Kunde. Inte. Säga. Nej. Nu måste jag leva på jordnötter i tre månaders tid. Jordnötter och vatten. Jag som lovade mig själv att inte kasta iväg några stora utgifter innan jag betalat av bilen. Nu står jag här. Utblottad och strålande lycklig. Det är såhär det ska kännas. Sadeln satte mig på plats också och fick mig i en rak och avspänd sits. Den följde smidigt med i varje rörelse. Att galoppera var inte läskigt. Ingenting var läskigt. Nu glider inga sadlar runt. Nu trycker inget. Nu klämmer inget. Nu behöver jag inte tömköra honom för att skona hans rygg från dåliga sadlar längre.  Nu börjar livet. Nu börjar den riktiga träningen... 

Nu när Galishimo är så löjligt fin så förtjänar han verkligen inte en sadel som ständigt glider fram i armhålan på honom så jag i princip sitter på manken i stället för ryggen... Nu satsar jag järnet och tömmer plånboken. Nu ska han få en utpassad finsadel! Han förtjänar det!

Efter att ha galopptränat Galishimo för tredje måndagen konstaterade jag och Elin att Galishimo genomgått en intressant förändring nu under uppväxten. Från Unghäst till Farbror. Från ung och rädd till gammal och klok. Han blev aldrig "vuxen" eller "medelålders". Han har bara slagits av blixten och hoppat över några steg i sin personliga mognad och är nu en lekfarbror som lugnt och vänligt går med på allt. Undrens tid är inte förbi... .

Jag och J åkte och fiskade tillsammans. Jag hade ingen förväntning på att få napp. Jag har inte kastat med ett riktigt kastspö på många år och tänkte att jag bara behövde träna på att få in "kastet". Men jag hann inte öva särskilt många gånger innan jag fick napp. Två rödingar fick jag i väldigt rask takt. Sedan ville jag hem... Det är med en större ödmjukhet och respekt som jag fiskar, än vad jag köper fisk på charken i ICA. Den ena fisken kämpade länge och var alldeles ärrig på skinnet av allt krumbuktande vid stranden, den andra fisken verkade nästan ha hamnat i chock, och sprattlade inte särskilt mycket alls. Som om de hade olika personligheter. Jag fick lite dåligt samvete och har lovat mig själv att vara snabbare att avliva dem med kniven nästa gång jag fiskar. Men ändå känns det nyttigt att fånga sin egen fisk. Inte bara för naturupplevelsen och att fånga och rensa sin egen mat. Ibland glömmer man vad de där infrysta "blocken" i charken faktiskt består a

Lycka är att få säga: "Ja, du får gärna klappa Galishimo. Han är JÄTTESNÄLL." till ett litet barn som glatt genast övergår till att peta Galishimo i näsan. Och Galishimo står där snällt och låter sig vänligt petas i näsan. Då pirrar det verkligen till i magen. Ett bra pirr. Ridpasset gick toppenbra. Jag har en lite annorlunda rutin de dagar han verkligen är toppenfin. Om han gör allt rätt så avbryter jag passet efter 15-20 minuter och gör något annat med honom. Om han är så duktig och gör allt han kan, så finns det ingen anledning att nöta eller hitta på nya uppgifter till honom. Eller fortsätta att göra de rätta övningarna tills han blir muskeltrött och får en negativ känsla av rörelserna. Så vi avbröt allt och jag satt av. Jag lättade på sadelgjorden så den inte skulle klämma om magen, och så tog vi en promenad i skogen i stället. Jag brukar alltid vara väldigt noggrann med att han aldrig får stanna för att äta. Då får man ju en häst som resten av livet rycker efter

Tänk vad många promenader jag missar nu,  när hon inte längre visar mig vägen... .