Livet är förändring

Jag tröttnar aldrig på att titta på bilder på Galishimo från 2012 och jag ler brett varenda gång. Inte för att jag var så glad alla gånger, på den tiden. Jag var verkligen osäker. Hur skulle jag klara av att rida in honom? Tänk om jag skulle misslyckas? Vad har jag gett mig in på? Han kastade av mig och jag blev riktigt rädd. Jag fick fullständig kaninpuls varje gång jag tvingade mig själv att sitta upp, och jag klarade inte av att sitta på honom mer än några minuter åt gången. Vilken mardröm det var. Jag kände mig så otroligt vilsen. Och jag kände mig dålig. Riktigt, riktigt dålig. Är jag alltså en sån där orealistisk ryttare som har en övertro på mig själv. Ska vara en sån där ryttare som förstör sin unghäst som hon inte kan rida in? Och så tar vi tidsmaskinen igen och drar fram den två år. Eller ett och ett halvt år. Genom blodvite och hästoperationen och ut i naturen och bort från det trygga ridhuset. Vi tar tidsmaskinen och vrider fram den. Samma ryttare. Samma häst. Men vi

Jag fann världens läckraste klänning på Citykompaniet på lunchrasten. En sån där "jag råkar bara vara snygg"-klänning som ser anspråkslös ut men ändå otroligt fin. Färgerna ser nästan urtvättade ut och den passar perfekt till min slitna jeansjacka, och den passar även till halsbandet som jag köpt tidigare, som ni kan ana på bilden. Jag har försökt att hålla igen med ekonomin men nu grabbar jag åt mig allt som kan tänkas göra mig glad. 400 kronor. Värd vartenda öre!

Ja. Terven är död och pojkvännen är borta. Visserligen har jag varit delaktig i båda av dessa processer men det svider inte mindre för det. Jag rider åtminstone på en liten guldklimp på kvällarna. Jag känner hur Galishimo blir starkare och starkare för varje månad. Han blir bara starkare och mjukare på samma gång. Kraftigare och mer lyhörd. En alldeles äkta guldklimp. ( Tänk om jag hade haft samma effekt på män?!) .

Jag blev ensam under denna midsommar, och känner mig sådär lagom fräsch. Det har blivit någon inflammation i arm, axel och höft efter avramlingen och jag gick runt som en halt tant här i ettan på midsommarafton. Det kändes bättre när jag rörde på mig. Men lite tungt ändå. Sängsidan är tom som vanligt. Varken hund eller pojkvän. Livet har blivit nedbantat till en ganska sparsamt inredd etta, ett jobb och en häst Just den här midsommardagen så lämnade han tillbaka nyckeln till min lägenhet. Jag minns när jag gav honom den och hur mycket den symboliserade för mig. En önskan att han kunde komma och gå som han ville. En önskan att han skulle vara hemma här någon gång när jag kom hem. Ett hopp om att han skulle göra sig mer hemma här, kanske lämna lite av sina tillhörigheter, trivas här, boa in sig. Men det har han inte gjort, inget tyder på att någon annan vistats i min lägenhet. De gånger han hälsar på är det på överenskomna tider då jag är hemma. Han har ingen nytta av en nyckel. Hans

 Jag och Galishimo... Elin, som äger Galishimos helsyster, kom förbi och red Galishimo ikväll. Det gick verkligen superbra. Visserligen så ser jag att vi båda hade Gramantygeln lite för kort, det är den som gör att han sänker huvudet och går in med nosen mot bogen lite, men det är sådant man lär sig att hantera bättre. Jag märker också att sadeln glider fram lite för mycket om man inte sätter ned sig ordentligt i den. Men jag kommer att köpa en fin dressyrsadel till honom, ska bara avbetala bilen först.  Jag passade på att träna galoppfattningar nu när Elin var med, och hon fick även galoppera honom lite, och säga vad hon tyckte. Galishimo var en stjärna. Det blåste ute men han skötte sig verkligen kanonfint. Jag var så otroligt stolt över honom. Det kändes bra, men ovant att galoppera honom och med lite tips från Elin så satt galoppfattningen mycket bättre. Det går framåt. Hela tiden. Elin och Galishimo!

Galishimo tyckte livet var svårt att förstå sig på ikväll. Sååå svårt. Han såg en katt. Några spelade fotboll i grannbyn. En bil körde förbi. En kvinna med en grep. Där var katten igen. Och så ville jag ju att han skulle galoppera lite. Och han försökte verkligen, men det blev bara för spännande. Så han blev lite till sig och innan jag visste ordet av så hade jag fallit av och låg på backen i gruset. Han gjorde ett snabbt sidokast med accelerering, jag hade inte en chans. Jag borstade av mig gruset på kläderna och satte mig upp igen. Och då var han ännu mer taggad. Jättetaggad. Super-taggad. Och så fick jag den snabbaste galopp jag provat på honom. Så snabb att han var tvungen att luta sig inåt i kurvan för att hålla balansen. Glädjen och stoltheten spred sig i kroppen på mig, och blandade sig med smärtan i rygg och höft. Hans snabba galopp väckte barnet i mig och jag kunde inte låta bli att le över tjusningen. Han gör mitt liv lite mer spännande just nu. Jag som verkligen övervägd

Livet känns inte särskilt inspirerande just nu. Jag antar att det är sorgen över hunden som spökar. Det känns svårt att motivera mig att rida just nu. Jag sover dåligt på kvällen då det känns väldigt tomt efter henne. Oftast känns det bättre bara jag kommer mig iväg till stallet, men senast var jag helt avslagen trots att jag kommit mig iväg. Ja, vad finns att göra? Det är väl bara att låta sorgen ha sin egen gång och försöka anpassa hästhanteringen därefter...