Livet är förändring

Idag var det dags att rida Galishimo igen, ensam på ridbanan, där han flippat förut. Jag var lite rädd och dessutom var underlaget jättedåligt. Snö packades under hans hovar och bildade små styltor som han halkade lite på. Pojkvännen följde med att coacha mig och filma lite. Det blev en kort tur utan varken skrik eller panik. Galishimo var lite orolig och fladdrade runt men några stunder åt gången glimtade han verkligen till. Jag måste bli bättre på att inte störa honom. Räta på ryggen. Titta framåt. Och inte dras med i hans fladder. Jag måste ha en stilla hand och bara låta honom jogga på. Varv på varv. Så han hinner slappna av någon gång. Myrorna i huvudet måste få lugna ned sig och han måste få en chans att få komma in i arbetslunken. Om jag klarar det så kommer detta att bli en kanonbra vår!

Innan jag köpte Galishimo så var jag skeptisk till det här med hjälptyglar. Jag tänkte att en bra ryttare kan rida en bra häst utan en massa extra snören och grejer som håller fast eller drar till. Har man två tyglar och lite hjärna så borde man kunna få hästen att gå fint på det, det anser de flesta. Personer som använder hjälptyglar kan utsättas för väldigt mycket skitsnack och det är inte ovanligt att någon som använder hjältyglar får höra: "Lär dig rida ordentligt i stället!" Det finns en kultur om att man får hacka på folk som använder sig av hjälptyglar, helt enkelt. Sedan så kom ju verkligheten ikapp mig.   Galishimo kan fladdra som en fjäril. Lite åt höger, lite åt vänster, en bog ut, en rumpa in, huvudet upp, ryggen ner... han är så rörlig och dynamisk och har alltid lite idéer om saker och ting. Hans hals är lika rörlig som en dinosauriehals av gummi. Den kan slingra sig överallt. Det är underbart med hjälptyglar så jag kan låta extralinan göra jobbe

  Märkligt nog är jag fortfarande i form. Trots att jag inte tränar så mycket alls. På riktigt länge. Jag antar att det beror på att jag "underhåller" musklerna när jag jobbar med hästen eller promenerar. Jag försöker också äta någorlunda rätt. Nu har jag dessutom varit sjuk i ett par dagar och tydligen så har jag tappat lite fett på det. Jag tror dock att jag kommer att plocka fram min racercykel ganska snart, det finns en fin tremila-runda här i området som jag hoppas kunna nöjescykla till våren. Det är viktigt att röra på kroppen. .

Nej. Nya bröst är inte beställda. Nog för att mina bröst hänger och slänger mer än vad de gjorde när jag var femton, men de får duga helt enkelt. Det är Galishimo som har fått låna en "brösta" som man fäster framme vid bogen, jag har två linor dit som jag öglar genom tyglarna för att han inte ska kunna höja huvudet till skyarna. Hans brösta är dock alldeles för stor för honom och hänger en decimeter under magen när den egentligen ska ligga intill hans bröstkorg. Men nu har jag beställt en ny brösta till honom i storlek "ponny".  Jag har gjort en pedagogisk bild på bröstan i nuläget så ni vet vad jag pratar om. Galishimo har även en räv bakom örat som viskar sluga dumheter till honom emellanåt. Jag vet inte vad jag ska göra av den räven. Om man kan sälja räven på blocket eller vad man gör.

Jag har tömkört Galishimo två gånger efter olyckan och jag får väldiga konstiga känslor när jag tömkör honom. Intellektuellt så förstår jag att han han är en "medioker" ridhäst. Kanske "under medioker". Jag har inte gett honom en bra grundutbildning än, och vi har inte börjat galoppera ännu utan kör mest trav. Han fyller snart fem. Vi är lite "efter i utbildningen" som man skulle kunna säga. När jag har tömkört honom har han bockat emellanåt och lugnat ned sig i slutet. Alltså. Han är alltså inte märkvärdig på något sätt. Han är en helt vanlig häst. Ändå. Trots detta. Så hör jag heroisk musik och trumpetfanfarer när jag tränar honom. Jag får alltid lust att säga att det gick helt "fantastiskt" och att jag har en "otrolig" unghäst. Han är så duktig. Han är så smart. Han är så vacker. Och jag tänker hela tiden "Det här blir bra." och sedan får jag pirr i magen och längtar till nästa pass. Jag har insett det märkliga me

Jag gillar verkligen det nya stallet. Både hästarna och tjejerna där. Idag var det svårt att dra sig hemåt efter att jag tränat Galishimo, jag hade kameran med mig och passade på att fotografera kompisarna lite. En tjej frågade om hon fick låna Galishimos tömkörningsutrustning och testa den på hennes medryttarhäst. Det fick hon! Det var kul att se hur fint de jobbade ihop, och hästen verkade gilla uppgiften. En annan trevlig kompis som har en häst som är väldigt lik Galishimo i personligheten, fast denna dam är 19 år. "Men hon är lika vild fortfarande!" skrattar ryttaren som nu blivit väldigt skicklig, orädd, och gärna rider utan sadel, som här på bilden. En annan stallkompis som bara dundrade förbi på sin ståtliga welsh cob... Det har med andra ord varit en riktigt härlig stalldag med solsken och glada ansikten! .

Dagens inlägg skrivs med en vinkning till min stallkamrat Anita, som inspirerat mig att skriva idag... Det är alltid kul att veta att någon läser. (Som inte är min mamma. Nej, mamma, det är inget fel med att du alltid troget läser min blogg, men.. ja. Eh. Ju fler desto roligare.) Plötsligt händer det. Jag känner hur Galishimo får panik och hur energin plötsligt kokar över. Jag hinner inte greppa sadelknoppen för i samma ögonblick exploderar han i en serie bocksprång. Och han kan bocka. Helt otroligt vad han kan bocka. Jag håller mig fast tre eller fyra bocksprång och sedan flyger jag i en båge, framlänges över honom. Jag hinner faktiskt känna en slags lättnad innan jag hamnar på marken. "Det här blir bra." hinner jag tänka i fallet. Jag faller ju "framlänges" och kommer att kunna ta emot mig med både armbågar och knän. Mycket riktigt. Knäet tar den första "huvudstöten" och sedan handled och armbåge. Jag reser mig och och titta