Livet är förändring

Nu när jag har tid att stanna av så börjar det liksom "dra" i kroppen. Kreativiteten klampar in nästan som en ovälkommen gäst när livet lugnar ned sig. Så fort allt blir stilla så börjar det. Liksom... Dra. Så det blev en ren av det hela, ikväll. Jag tänkte på min familj, mina rötter. Västerbotten. .

Jag fick ytterligare en liten slant från försäkringsbolaget för eftervård på Galishimo. Jag fick ersättning för hjälp att få bort stygnen och han behövde rejält med lugnande för att låta veterinären pilla där, och lite andra utgifter i samband med eftervården. De pengarna som jag fick tillbaka, gick nu oavkortat till hästskor. Min fina pålle som gått barfota i hela sitt liv fick nu hårda järnskor fastspikade, med sula och brodd. Det känns lite elakt men...  Tanken är nämligen att vi ska kunna rida på uteritter nu under vintern utan att oroa oss för halka och moddsnö. Håll tummarna för att vi fixar detta!   .

Jag märker redan nu att jag orkar med Galishimo en aning bättre, nu när jag slipper pendla på kvällarna efter arbetet. Det är inte någon jätteskillnade men en liten förbättring, helt klart. Jag åkte till honom över lunchrasten och släppte ut honom att släntra runt på ridbanan, samt testa sitt nya reflextäcke jag köpt till honom. Han var lite i gasen och tyckte att allt var spännande. Jag brukar ju bli osäker och spänd när han sprätter och skyggar, men nu var det inga större problem. Jag slappnade av lite mer än vad jag brukade, helt enkelt... Det kanske håller i sig... Vem vet? :)

Dagen efter flytten gick jag ut på en härlig höstpromenad med en av tjejerna i det nya stallet, och hennes häst. Ingen av oss red, utan vi ledde våra hästar. Vi gick bokstavligt talat över stock och sten. Galishimo följde snällt efter mig som en hund. Han var lugnare än någonsin. Vi klev över fem eller sex stockar och han hoppade lydigt över dem och väntade på mig utan att dra iväg efteråt. Han brukar ju "sprattla" och härja lite, men han var nu helt lugn och gick med huvudet sänkt. Hans blick var så lugn. Hela han var så lugn. Jag tror verkligen att han trivs när han får leva med en flock hästar. Sedan tog vi in hästarna i stallet och pysslade med dem. Tjejen bjöd mig på en kopp kaffe från en termos. Flera tjejer har stannat och pratat och hälsat mig varmt välkommen. Tempot är mycket lugnare i det här stallet. Det verkar vara många som gillar att vara ute i skogen och njuta av vädret med sina hästar. Några hästar är stora godmodiga kallblod med långa manar och rufsiga hovs

Jag trivs verkligen med nya pojkvännen. Jag uppskattar hans förmåga att se vad jag behöver och sedan fixa det. Han gör det alltid lite diskret och utan att göra något väsen av det. När jag hade lite bråttom med hästflytten idag, så frågade han -i förbifarten- vart mitt sängöverkast var. "Det är så fullt med hundhår. Jag måste tvätta det och torktumla det innan jag lägger tillbaka det på sängen." sade jag hastigt och försökte hinna äta upp morgonmackan så snabbt som möjligt. När jag letar hästkläder och tar på mig stövlarna i hallen, samtidigt som jag återigen tittar på klockan, för att inte komma för sent, så packar han upp sängöverkastet från tvättkorgen och tar det med sig hem. Efter att jag flyttat Galishimo och vi ses på kvällen igen, så lägger han en kasse i hallen, med mitt rentvättade och torktumlade sängöverkast. "Det här är en bra man..." tänker jag ofta. Ofta. .

Galishimo har flyttat! På morgonen möttes jag upp av Linda som ställde upp med både bil och transport. Och vilken transport sedan! Stor, ljus och rymlig. Sedan hann jag varken oroa mig eller nojja över att få in Galishimo i transporten, för han klev in alldeles själv. Som han alltid gjort. Jag blir lika överraskad varenda gång. Jag tror att han är den typ av unghäst (kombinerat med just hans typ av ägare) som borde åtminstone PROVA att konstra någon gång, men han klev in som om det vore den naturligaste saken i världen. Igen då. Sedan ploppades han ut ur transporten som om han aldrig gjort annat, och sedan in i den nya hagen. Han gjorde sig genast bekant med sina kompisar. Jag gjorde mig bekant med hans hagkompisars ägare. Allt flöt bara på, och hans små öron var glatt spetsade hela tiden. Jag log hela tiden. Jag åkte tillbaka till det gamla stallet och mockade ur hans box och plockade åt mig lite tillhörigheter, och kände mig oerhört lättad. Ofantligt lättad. Stallet är jättebra m

Jag återhämtar fortfarande min energi, på bästa sätt, när jag fotograferar...