Livet är förändring

Han är så cool, min Galishimo. Han är bara två år gammal och riktigt modig. Här möter han en mullrande, rullande traktor. Jag måste ju tillägga att han blir väldigt bra hanterad av uppfödaren. Jag ser fram emot att lära mig mer om honom, och utvecklas med honom...

Jag åkte till Piteå för att skriva på köpekontraktet och titta på min häst. Jag åkte till uppfödaren och skrev på kontraktet och sedan gick jag ut i hagen för att träffa honom. "Jag kan följa med, för jag vet inte hur han reagerar om det kommer en främmande människa och försöker hämta honom i hagen." sa uppfödaren. Hon behövde inte hjälpa mig. Han stirrade en stund på mig och sedan gav han ifrån sig ett gnägg och så kom han glatt fram till mig. Sedan var vi kompisar. Det var inte svårare än så. Jag tog in honom i stallet och ryktade och pysslade om honom och sedan gick vi på promenad tillsammans. Vi gick in mot byn, vi träffade flera bilar. Detta fullblodiga flyktdjur på två år fruktade varken bilar med släp eller märkliga postlådor. Förutom en postlåda. Men detta kom han över. Han är hästvärldens Ivanhoe. Efter promenaden så släppte jag ut honom i hans hage igen och stannade kvar en stund för att titta på honom. I stället för att springa mot de andra hästarna så bestämde ha

Per tog terven till veterinären och lät denne klämma på kotten som hon hade i tutten. Veterinären tyckte det såg lite illavarslande ut och ville operera bort den så snart som möjligt samt några närliggande tuttar. Själv började jag plocka lite i några flyttkartonger i förrådet och mycket riktigt så hittade jag ett försäkringspapper på henne. Nu är det nämligen så att terven varit oförsäkrad större delen av sitt liv, men för två år sedan försäkrade jag henne. Hon fick en extra dyr "pensionärs-försäkring" eftersom gamla hundar blir sjukare oftare. Det har förekommit diskussioner om jag verkligen ska betala över 2000 spänn per år för en hund som fyllt tio år och ändå beräknas avlida av naturliga orsaker inom kort. Nu blev det lyckligtvis så att terven försäkrades. Veterinären tog blodprov för att försäkra sig om att terven var tillräckligt pigg för att klara av en operation och det var hon! Så det känns som om vi har tur i oturen. I slutet av denna månad så opereras min älskade

Jag kommer att bli hästägare! Jag har sagt JA. Det känns lite overkligt och läskigt men samtidigt tryggt. Jag har alltid velat ha en häst, sedan jag var sju år. Jag har alltid velat ha en arab. Jag har alltid velat ha en unghäst. Jag har alltid drömt om en trevlig vallack. Jag har också alltid gillat keliga hästar som gillar att bli kliade. Fem poäng av fem möjliga, alltså. Är det någon gång jag ska våga ta steget ut så är det nu... Per har också visat ett fantastiskt stöd i att jag ska köpa honom, han har följt med och tittat på honom och har till och med bidragit med en liten lånesumma till inköpet. Det känns kanon. Allt känns toppen! .

Terven har fått en kotte i tutten. Nära hennes jumske så upptäckte jag en hård knöl som verkar vara över fyra centimeter. Hon har inte ont av den och hon har inte slickat sig där heller. Hon äter och hänger med familjen precis som vanligt. Jag kände först skam över att jag inte upptäckt den, men hur ofta klämmer man på ljumsk-området på sin hund? Hon fyller 11 år till hösten så det är ju inte oväntat att hennes kropp inte funkar lika bra längre. Jag tänker be Per hjälpa mig att ta itu med det där, ringa veterinären och boka tid för henne. Redan nu märker jag hur terven blir orolig av att jag blir orolig. Hon behöver någon som är lite lugnare. Per passar bättre för detta. Det som känns skönt är att hon har haft det så bra de här tre månaderna jag har bott med Per. Från att ha varit ensamhund i ett par år så är hon nu familjehund. Hon har hängt med Per när han varit ledig på dagarna och precis när jag har kommit hem från arbetet så har han gått på sina kvällspass. Hon har haft taxen som

Jag har blivit lite kär. Tror jag. Jag har liksom gått omkring och sett belåten ut hela denna dag. Det började med att vi tog en semestertripp för att besöka ett närbeläget stuteri. Bara för att kolla. Liksom. Sedan dess har jag varit... ja, kanske mindre närvarande än vad jag brukar. Som om jag tänkte på något. Per åkte iväg för att löpträna intervaller och jag märkte knappt att han var borta. Sedan har jag suttit framför datorn. Jag har nämligen fått med mig lite film som Per skickat till mig från när vi stod i hagen. Vi tittade nämligen på en unghäst som bara är lite över två år och behöver en ny matte. Och plötsligt försvinner timmarna och jag bara stirrar. Jag ber Per lära mig hur man redigerar filmsnutten för jag MÅSTE se den i SLOW MOTION. Med fin musik till. Sedan fortsätter jag stirra. Och stirra. Och stirra. "Ska du inte ringa och säga att du vill ha honom?" säger Per lite uppmuntrande. "Är du galen?! Det vågar jag inte. Det här är värre än att fråga chans på n

Jag har äntligen semester i tre veckor. Världen ligger framför mina fötter. Jag och Per bor billigt. Vi har bra ekonomi. Vi har fått ihop några tusenlappar. Han vill erövra världen. Hans fantasi har inga begränsningar. Vi kan göra vad som helst dessa veckor, vi är fria och obundna och vi kan äntligen belöna oss för våra vedermödor. Vi kan bygga om verandan eller åka utomlands eller bestiga kebnekaise eller precis vad som helst. Själv vill jag göra potatismos. Per tittar lite förbryllat på mig. Vart tog hans häftiga actiontjej vägen? Jag förklarar att hans häftiga actiontjej stått i köket och skalat 31 potatisar. Så nu blir det potatismos. Massor av potatismos. Potatismos för flera dagar. Som en slags potatisfest. Per fortsätter titta förbryllat på mig. "Med smör, mjölk och basilika." konstaterar jag med en konstig glans i blicken. Jag tittar drömmande ut genom fönstret och undrar om jag ska använda den där handdrivna potatismosaren, eller handmixern, eller peta in alla potati