Livet är förändring

Jag har ju haft Galishimo i tio år nu. Jag har köpt honom, ridit in honom, lasttränat, fallit av honom, blivit ridrädd, kommit vidare. Om jag fick träffa Katarina för tio år sedan så... ja vette tusan vad jag skulle säga. Kanske "våga dumpa energitjuvarna" eller "umgås bara med de ryttare du verkligen ser upp till".  Eller varför inte "Blanda inte in för många i din ridning och hästhantering - de flesta förtjänar inte förtroendet."  Nu låter det som jag ogillar andra ryttare men det gör jag inte. De flesta är kloka och stöttande men vilka var det som tog ens energi? Jo de som fällde krokben för en. De som sade "Har du provat att slappna av?" eller "Den där hästen är för svår för dig." eller "Du har inte kompetens för en unghäst." Jag kan säga att nästan ingen har kompetens för Galishimo. Han är one of a kind, och att ornda en medryttare finns inte på kartan.   Det var otroligt tuffa första år, då jag hade enormt mycket problem...

 Jag red Galishimo på ridbanan och blev lite filmad. Det kändes bra. Mer galopp ger starkare häst. Man behöver inte ens detaljpilla så mycket. Styrkan kommer bara han får puttra på i sin galopp och stärka sig. Sedan flyttar jag honom lite då och då och ändrar viktläget så han får balansera sig. Jag försöker ändra tempot men det blir lätt bara uppskruvat. Men det gör inget. Det känns jättetrevligt att rida honom nu.  Det blev en liten skentur på ridbanan idag då både jag och Galishimo missade en bil som backade ur ett garage vid ridbanan, men det är lätt hänt, och skönt att Galishimo lugnade ned sig så snabbt ändå. Sedan råkade han glömma av att lyfta fötterna och för omväxlings skull fick vi det på bild, se här nedan. Han kom snabbt upp igen och jag behövde inte sitta av. Vi gosade lite och körde på som vanligt sedan igen.  Trots skentur och seriöst snubbel så blev jag aldrig riktigt rädd. Det är en så skön känsla att jag saknar ord för det. Efter alla år av ridrädsla och...

 Det har hänt väldigt mycket med min ridrädsla efter flytten till det nya stallet. Delvis så beror det på att Galishimo fått mer motion, både i hagen med sina busiga kompisar, och ute. Men jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror faktiskt att ljudspåret som jag rider till i ridhuset hjälpt enormt. Jag lyssnar på "aukustisk sommar" på spotify de flesta ridpassen, med underbara lugna covers, och visst ger det mig lite ro i kroppen. Ljudspåren följer varandra och jag sjunger för Galishimo ibland när jag rider. Låtarna är fina och berör mig in i ryggmärgen.  Men det känns som musiken når reptilhjärnan bättre än ord och tankar. Att tänka att "allt blir bra" har inte alls samma effekt på känslorna, som att lyssna på mjuk musik. Det är som att musiken går genom öronen och tar källarvägen till känslocentrat.  Musik har väl egentligen alltid varit ganska viktig för mig. Men det har inte riktigt varit ett behov som jag tagit hänsyn till.  Sedan vaknade jag bara en morg...

Jag hade en lite tuff tisdag igår. Det var högt tempo på jobbet och annat som tog energi. Jag kom iväg lite sent till stallet och det kändes kallt och ruggigt ute, med begynnande regn och lite kalla vindar. Jag hade alldeles för tunna ridbyxor och det kändes som vinden blåste rätt igenom dem. Energin var inte riktigt på topp, men det kändes viktigt att åtminstone röra lite på Galishimo och checka av att han mår bra i kropp och knopp.  Det är så skönt att slå på lite mjuk musik i högtalarna och börja mjuka upp honom i ridhuset. Galoppen blir stabilare och trots att han slängde sig åt sidan och skyggade för väggen ett par gånger så kände jag ändå att han var lugn i grunden och att jag inte skulle hänga löst i sadeln. Jag behöver inte samla energi för att mentalt "orka" galoppera med honom längre.  Jag har ett lite lättare program nu med honom då jag först galopperar flera varv i galopp på ganska lösa tyglar, åt båda hållen, och låter honom få gå i lite mer fri form utan krav. J...

  Äntligen kan vi galoppjobba igen! Galoppjobbet har gått sisådär i ridhuset efter flytten, då han spänt sig och skyggat en hel del, framför allt när vi varit ensamma, men nu tycker jag det lossnat mycket bättre.  Det har alltså tagit ca tre månader att få honom att slappna av så mycket ensam i ridhuset att vi kan jobba ordentligt och följa en metod eller övning. Trots att det mesta gått över förväntan med flytten, och han varit otroligt lugn och trevlig (för att vara honom), så har jag saknat den där sista lösgjordheten och uppmärksamheten från honom som gör att dressyren blir riktigt bra och mjuk. Men det brukar lösa sig om man ger honom tid.  Första tecknet på att han är mentalt spänd är att han vägrar ta höger galopp (hans svaga galopp, hur ska man kunna tvärvända och fly järnet om man har den, liksom?!) så högergaloppen var ju i princip borta i åtta veckor ungefär, men den kom alltid tillbaka om vädret var fint och han hade tryggt sällskap, så jag förstod att det var...

 Jag var på dressyrkurs för första gången med Galishimo, på väldigt länge! Det har varit ganska skönt med en så lång paus. Jag har fått känna mig för själv med Galishimo, och jag har sänkt kraven ganska mycket. Vi ska ju bara ha trevligt ihop, han ska bara må bra och känna sig duktig när jag rider, jag likaså.  Men nu var det dressyrkurs igen och det kändes riktigt bra. Det kändes ungefär som när jag gick in på gymmet nu efter upphållet. Jag gick in med lite självförtroende denna gång. Jag tycker själv att jag rider Galishimo hyfsat bra, och jag tycker även att han är fint på hjälperna. Vi har inte samma problem med rädsla och stress som förut, om än det självklart ligger och gror lite nerver hos oss båda emellanåt. Men mitt självförtroende betyder att jag inte står i enormt behov av pepp och mentalt stöd från en tränare, och jag blir heller inte lika skadeskjuten om jag råkar få oväntad kritik om något. Jag känner mig mycket mer solid nu. Det är inte alls lika jobbigt att ta ...

  Jag har ju varit singel ett par månader och försöker dejta ibland. Men gud vad jag tappar kraft! Allt slås på ända och jag blir mer och mer intresserad av att inte dejta något mera alls.   Ni som följt bloggen några år ser det uppenbart och för er andra så säger jag det tydligt: Jag går ned i vikt när jag är singel. Eftersom jag bara äter när jag behöver äta, och dessutom har tid och intresse att skruva på maten. Detta är i princip omöjligt i en relation, för män äter mycket mer, och man börjar äta med dem när de gör i ordning kvällsfika. Man känner sig tråkig när man säger nej till mat.  Och så sväller man.  Ofrånkomligt.  Får jag vara ensam så hör jag min egen kropp och hör mycket bättre vad den behöver.   När det blir tyst omkring mig och jag hör min egen kropp så förändras kostvanorna till det bättre, och det syns ganska snabbt.  Ett annat tungt vägande argument: Jag sover mycket mer när jag är singel. Samma sak där. Ingen annans behov som ö...