Bättre ridning i fint höstväder
"Det är nu det börjar!" sade maken mitt i natten, så jag vaknade.
"Vad är det som börjar?" frågade jag.
"Det är NU det börjar!" sade maken igen.
"VAD börjar?" frågade jag igen.
"Börje." sade han.
Efter denna konversation så kunde jag inte somna om, och maken var inte ens vaken när han väckte mig över denna okända Börje. Jag måste komma ihåg att fråga honom om Börje i morgon men är tacksam över att han åtminstone inte sade ett okänt kvinnonamn, för i sådana fall hade jag väckt honom direkt och bett honom förklara några saker...
Jag rider Ares alldeles för sällan, märker jag. Han var smått förvånad att jag satt upp och red honom idag (i min sprittas nya vinterjacka från Hööks!) och man rider för lite om hästen är smått förvånad och undrar vad man gör där uppe? Först red vi till gamla ridbanan och Ares var väldigt tveksam om det var en bra idé, sedan började vi fundera på om jag nog inte alltid brukar leda honom för hand till ridbanan, och sätta mig upp där sedan när jag kommit fram. Frågan kom upp om jag ens någonsin ridit dit? Då kom vi på att så nog inte var fallet. Ares försökte berätta detta för mig hela tiden genom att gå spänt och småglo på saker. Om ni tror att Ares är bombsäker så är han en helt vanlig ung häst på sex år, så visst kan han kännas osäker ibland. Som när jag gör en sådan hiskelig rutinförändring som att rida till gamla ridbanan.
När vi väl förvånat stapplat oss fram till ridbanan så gjorde jag lite travformationer i åttor och bara böjde och ställde honom i svängarna, och han såg ut som att han aldrig varit med om dessa förvirrande övningar förut. Ungefär lika konfunderad över min ridning, som jag själv nyligen var över Börje. Sedan lossnade det lite i alla fall och då var han jättetrevlig, och vi fick bland annat den magiska bilden här ovan, och den mycket trevliga bilden här nedan.
Sedan red vi ut i skogen och då började Ares slappna av och gilla läget lite bättre. Det var en otroligt fin dag.
Jag känner mig betydligt mindre rädd än tidigare, även när Ares är istadig! Jag tror att det delvis beror på att jag har bättre fysisk hälsa och inte känner mig överväldigad lika lätt, jag har bättre blodvärden och fått bättre vård på sistone.
Som den här lilla grejen, att jag inte tycker det är så stor grej att rida över vägen. Jag har tyckt att det varit extremt obehagligt att rida på vägar. Från början satt jag av för att hjälpa lilla araben Galishimo att inte bli rädd för trafiken, men det blev ju inte bättre direkt när min moster omkom när hon blev påkörd av en mycket oaktsam bilist. Men det gick bättre idag, jag spänner mig lite men förlorar inte så mycket energi och blir inte överväldigad.
Sedan gjorde vi en satsning igen på ligghallens underlag, som fått mycket omtanke och uppmärksamhet detta året, och testade idag att lägga dit tio säckar stallspån. Vi hade ju lagt dit ett stort lager torv för bara några veckor sedan men hästarna gillar att gräva i torven och det är väldigt svårt att skilja ut vad som är träck och vad som är torv som hästarna grävt runt med, när man mockar med pannlampa där på kvällarna. Spånet ljusar åtminstone upp ligghallen lite och skapar kanske en tydligare kontrast. Vi får se vad det blir av detta. Hästarna var då nöjda som vanligt. Förutom förvirringen med mockningen så är ligghallen mycket populär att visats i och en trygg och hyfsat ren plats för hästarna att sova i. Sedan städade vi ur boxarna ordentligt kostallet, skurade väggar och krubbor, och lade in nytt spån även där. Det känns mysigt att vardagspyssla med stallet.
Jag undrar dock om Börje också skulle tycka det?
Vem han nu är...
.




Kommentarer
Skicka en kommentar