Livet är förändring

Nu har det gått en vecka sedan jag var på akuten och jag återgick så snabbt jag kunde till jobbet, och trappade ned på medicinerna och smärtlindringen så snabbt jag bara kunde. Jag var helt fri från både smärtor och mediciner på tisdagen och har sedan dess rullat på med vardagen, på ett ungefär. Jag vågar inte riktigt återgå till gymträningen ännu och tar det lite lugnare. Jag är fortfarande lite tagen av det hela. Min häst är förresten världens bästa häst. Efter år och åter år av longering så är han kung på att longeras. Det blir som en dans där han följer minsta vink och lydigt galopperar runt mig, med lite inslag av glädjeskutt. Jag har även ridit honom och han har varit kanonfin. Vi gör stora harmoniska cirklar över fältet (som ÄNTLIGEN är ridbart!) och jag kan bara sitta avspänt och gunga med i hans fina, stabila galopp. Galoppen HAR blivit finare denna säsong, det kanske inte syns så väl men det känns verkligen när jag sitter på den. Den har mer bjudning...

Jag var med om en otroligt obehaglig upplevelse för några dagar sedan. Jag vaknade mitt i natten och hade outhärdligt ont. Jag trodde det var njursten och körde till akuten ganska snabbt. Det var inte njursten. Det var typ ingenting. Eventuellt några små kalkpluppar de hittat utanför njurarna efter en röntgen, men det kunde inte riktigt förklara varför jag hade så fruktansvärt ont. Som att brandlarmet gått igång utan varken rök eller värme. Sedan kom nästa problem. Brandlarmet gick inte att stänga av. Alltså om jag någonsin hört talas om, att man kan vakna upp med outhärdlig smärta, utan orsak, och dessutom upptäcka att ingen smärtlindring biter, då skulle jag inte riktigt tro det. Jag skulle tippa på stress eller psykisk ohälsa eller något annat. Jag kände mig alltså som en idiot. Jag vet inte vad de provade allt mest, jag fick injektioner, piller... utan verkan. De provade något, väntade en timme eller två för att se om det hade effekt, provade något nytt, väntade en timme,...

Jag är totalt tom i hjärnan. Jag var i ridhuset och red och är så otroligt nöjd över min lugna, lydiga lilla arabhäst. Särskilt när jag är lite sliten. Då har jag till och med glömt att förvänta mig att han ska vara lydig och lugn. Då tänker man mest att han får en chans att träna på att åka iväg i en låda, och kanske longeras några varv i ridhuset. Men är man världens snällaste häst, som han var idag, så gick det att sitta på ryggen och leka på honom, även med katastrofalt dålig dagsform. Anledningen till att jag är tom i huvudet, är inte bara att jag även denna vecka tränat fem dagar i veckan, med mensvärk from hell och krävande heltidsjobb, utan att jag även suttit och tränat på min Ipad och lekt med programmet procreate ikväll igen. Det blev en ren. Efter väldigt många om och men så blev det till slut en ren. Den har funnits i själen en stund och behövde komma ut. Nästa helg tänkte jag lära mig animeringar och få den att slicka sig om mulen med sin tunga. Men fram till...

Allt går så snabbt nu! Livet kan delvis gå snabbt för att jag ökat på min egen träningsmängd en hel del, de senaste tre veckorna, och inte hinner stanna av och reflektera så mycket. Å andra sidan tränar jag för att huvudet ska lugna ned sig lite så det är ju lite av den effekten jag vill uppnå. Att jag blir tom i huvudet och omedelbart slocknar på kvällarna. Det är den bästa känslan som finns. Hur som helst... HELGEN bestod av uteritt, firande av Julia (Björns kusin) som vi börjat hälsa på allt mer ofta, och sedan dressyr på uteridbanan. I allt som var hästrelaterat hängde Ebba med. Det är så roligt att rida med henne, samtalsämnena tar aldrig slut och ibland borstar hon av gamla funderingar om hästhantering som man inte reflekterat över och så måste man fundera på dem igen. Typ "Hur duktig måste man vara för att kunna köpa en egen unghäst?" funderade vi på, och mitt bidrag i diskussionen var ganska luddigt. Det beror väldigt mycket på nätverket. Man kan vara ganska dålig...

I söndags följde jag och Galishimo med tre trygga hästar och glada ryttare, båda Ebborna och Julia hängde med. I början så träffade vi på en kommunal traktor som skottade. "EN BORTATRAKTOR!!" utbrast Galishimo, som utan problem skiljer på hemmatraktor och bortatraktor. Framför allt på de snurrande gula ljusen uppe på taket. De andra hästarna lyssnade inte på honom. Bortatraktorn stannade 40 meter bort och stod respektfullt stilla under tiden vi passerade korsningen där den tänkte skotta. "DEN STÅR STILLA!" utbrast Galishimo och jag andades lättat ut över att traktorföraren visade respekt för alla hästar och ryttare. Traktorföraren såg fyra lurviga hästar i olika färger och former lugnt skritta förbi framme vid korsningen. Mitt i klungan verkade det dock sitta en westernryttare på en ljus liten häst, som såg lite mer oharmonisk ut, än de övriga ekipagen. Den lilla hästen höjde huvudet och glodde spänt på traktorföraren. Ryttaren höjde handen mycket långsam...

Nu har det kommit en hel del snö, som dessutom blivit tung, så det blev att skotta fram transporten och dra fram den för avskottning. Jag fick en riktigt bra present av Björn i juklapp i julas; en snöraka som man oftast använder för att få bort snö från hustak. Jag vet inte hur lång man kan göra den men absolut upp till fyra meter! Den finns på Biltema för den nyfikne. Det var alltså bara att ställa sig tre meter från transporten, utan pall eller annat, och bara skala bort den tunga snön från transporttaket. Det gick så snabbt och lätt så jag nästan fick lite feeling och övervägde att ta bort all snö från alla andra hästtransporter på parkeringen. "Det där blir väl ganska tungt för armarna?" frågade en stallkompis och jag svarade "Faktiskt inte!" för den var överraskande lätt att hålla i. Verkligen bra design och lätt material. Och precis så tungt att den landar ordentligt och skär genom den tunga snön för att dra bort den. En drömpryl för oss som bor norröve...

Jag tittade lite på min ekonomi och Galishimos kostnader, i stora drag, i morse. Den största tiden jag ägt Galishimo har jag ju bott ensam och haft en egen privatekonomi, vilket är ganska tufft jämfört med om man är sambo och hjälps åt med vissa utgifter. Nu kunde jag ju inte sia om framtiden och att ekonomin skulle bli på detta sätt, men jag fick ändå en tanke på hur jag kunde ha tänkt om jag eh… kunde tänka. Eller något. Jag köpte Galishimo år 2011 för 20.000 kronor (helt otroligt billigt!) och separerade något år därefter, vilket blev en dyr historia. För mig. Efter inköpet av hästen tog det mig fem år att få ihop pengar till en hästtransport, som jag köpte för 24.000, men som tyvärr fick renoveras för minst 9000 kronor, så jag säger väl i runda slängar att den kostade 35.000. Sedan fick jag ihop pengar till min hästbil för 37.000 kronor år 2017. Så man kan säga att det tagit mig sex år att få ihop själva kittet Häst, Transport, Dragbil, rent ekonomiskt. Om vi är väldigt generös...