Livet är förändring

Hur kan mammas hund Sicko ha blivit så stor på fyra veckor?! Jag blir nästan mörkrädd... ;) .

Och så har vi nött lite till. Krysset har Galishimo vandrat över ett 20-tal gånger. Först utan panikslagen ryttare och sedan med panikslagen ryttare. Nu har Galishimo accepterat krysset mycket bättre än matte. Så går det när man tar den fega vägen och står och tittar på, när pojkvännen gör jobbet. Då hamnar man på efterkälken. Då måste man tydligen djupandas och blir alldeles vit i ansiktet varje gång vi närmar oss krysset. Joråsåatte. Unghästutbildning är min grej. Verkligen min grej. Särskilt fullblod..  En sak jag lärt mig är att sluta bejubla i ett överväldigande och ljust "BRAAAA!!" när han gör rätt, för han blir faktiskt lite upplivad av det. Hästen alltså. Inte mannen. Det är mycket bättre med pojkvännens mörka lugna röst och hans mycket mindre entusiastiska: "Sådärja." Det räcker ju faktiskt med ett "Sådärja.". Man behöver inte gå i taket för alla framsteg. Det har jag lärt mig. Jag tar liksom ifrån Galishimo hans koncentration och lugn om jag b...

 "Man måste cykla i regn också, om man ska bli något bra." sa ofta en cyklist-tjej under den tiden jag tränade cykling. Och det gäller nog hästar också.  Jag longerade Galishimo idag under gråa moln och regn. Jag hade en liten konversation med Galishimo, och så satte jag faktiskt ihop cavaletti-övningen med det lilla krysset i en och samma volt. På ena sidan fick han springa över cavalettin och sedan hade han bara fem meter på sig innan han skulle hoppa det lilla krysset, och sedan var varvet runt och då blev det cavaletti igen. Och så fick han pinna på, varv på varv på varv. Första varvet var han väldigt tveksam och ville helst backa ur hela övningen. Sedan... när det liksom gick upp för honom att han klarade av övningen, så såg han nästan ut att ha lite roligt. Ögonen blev jättestora och öronen spetsade och han slickade sig hela tiden om munnen och sprang på i friskt tempo. Det måste vara himla bra träning för hästrumpan att springa över cavaletti och hoppa ett lite...

Nu när Galishimo är fin och utvecklas fint så får jag lätta katastrofkänslor. Jag undrar om underlaget är för mjukt, flera i stallet har ju bojkottat ridbanan i år på grund av ridunderlaget. Han kanske blir halt när som helst. Eller får sår i munnen av bettet. Eller så kanske han tappar sin motivation att jobba för mig. Vad som helst kan hända. Vad som helst. Plötsligt snubblar han över en skottkärra och svävar mellan liv och död. Det har ju hänt. Det har ju faktiskt hänt. För säkerhets skull låter jag honom vila någon dag extra. Så han fortsätter göra sitt bästa, och så han fortsätter kämpa på så fint med sin matte. För inte gör jag rätt alla gånger... verkligen inte.

Eftersom jag inte orkade hoppa med Galishimo igår, så tog pojkvännen över och pratade lite förstånd med Galishimo. Man behöver inte kasta sig över ett kryss. Man behöver inte ha bråttom någonstans alls. Man kan faktiskt stå mitt över krysset och chilla en stund. Om man står riktigt lugnt mitt över krysset så kanske det till och med poppar upp en morot ur fickan. Galishimo var inte helt överens om att man kunde stå rakt ovanför krysset och chilla men.. ... efter en sådär 30 enträgna och lugna upprepningar från pojkvännen så gav Galishimo upp. Krysset är inte farligt. Krysset är INTE farligt! Gud välsigne mina två favoritkillar...

Både häst och matte hade lite pyspunka igår. Femte ridpasset på sex dagar och hyfsat tungt underlag. Galishimo var trött i vänstersidan och jag var bara trött i själen. Inte vågade jag hoppa över det lilla krysset eller. Jag gick och la mig lite besviken men fick nya krafter dagen efter för att titta igenom bilderna idag. Efter att jag sovit på saken så skämdes jag nästan över hur negativ jag varit. Lite nedlåtande hade jag fnyst "Han är ju bara en arabhäst, han kan nog inte bättre än sådär...." och nu skäms jag över att jag sa så. Han blir ju bara finare! Visst är vi båda lite ostadiga när vi rider men framstegen är ju där! Tänk vilken glädje att få ha honom, rida honom och utvecklas med honom. "Och vänstergaloppen som bara är såååå dålig" gnällde jag igår, och insåg idag att det var en ren och skär förolämpning mot hästen att säga så. Nej, nu ska vi vila och mysa några dagar. Kanske ta en promenad i skogen och bara chilla. Så matte ger araben den ...

När jag ser sådana här bilder på Galishimo så vill jag bara dränka honom i pälsglans. Så läcker han är i sin gråa outfit för 2015. Jag försöker dölja min förtjusning i honom och jag försöker bete mig som folk. Jag har haft honom i fyra år och funderat för mig själv om han verkligen SKA vara så mörk som han är? NÄR kommer han att skimla? Alla andra skimlar blir ju ljusare ju? Varför händer inget med honom? Men plötsligt händer det! Efter fyra års väntan så brister han plötsligt ut i en strålande fin silvergrå färg, som gör mig orealistiskt stolt över honom... som om jag själv varit delaktig i pälsens pigmentförändring. Som om det vore min förtjänst. Tydligen försöker jag oblygt ta åt mig äran för allt... .