Livet är förändring

"Ja, alltså. Jag tänkte så här..." började jag och fingrade lite planlöst på Galishimo. "Jo, alltså... om vi bara tar oss iväg de första 100 metrarna från stallet, så tror jag att vi kommer att klara det." förklarade jag. Tjejen (som jag inte kände) nickade uppmuntrande och höll fast honom under tiden jag satte mig upp i sadeln. Jag fortsatte: "Så om du bara håller utkik de närmaste minutrarna om Galishimo kommer springandes hem, så har jag åkt av. Men om han inte kommer på tre minuter så har vi nog klarat det. Det svåraste är nog bara att komma sig iväg från stallet." resonerade jag. Det var fredagkväll och mörkt ute. Galishimo kändes lugn och fin. Jag lämnade pannlampan hemma. Jag tänkte att pannlampan bara skulle orsaka läskiga skuggor som han kunde bli rädd för. "Det här är första gången vi rider i ensamma i mörkret." log jag. Kinderna rodnade lite på mig och det bildades ånga ur Galishimos näsborrar, av kylan. Den främmande tjejen ...

Det är lättare att rida när man  inte är rädd för att dö, har jag just insett. Man kan se lite mer objektivt på sin häst och tänka lite mer metodiskt. Idag har Galishimo tränat på att inte förhandla om hemgång. Vi rider ju ofta i en cirkel men denna blir alltid lite "oval" eftersom han drar ut på vägen "hemåt". Är man ouppmärksam några varv på cirkeln, så blir det liksom ett konstigt mönster i snön. Det blir flera cirklar som mer ser ut som en spiral som alltid liksom "driver" närmare hemmet. Som om han alltid hade lite slagvind hemåt. En slags "mental slagvind". Alltid mot stallet. Så idag spårade jag en cirkel i snön och han skulle följa detta spår till punkt och pricka. Detta uppskattades icke. Cirkelspåret fick formen av ett "päron" med den lilla "päronpluppen" pekandes mot stallet. Vi fortsatte på cirkeln. Det blev ett "päron" till då han ville mot stallet igen. Men på fjärde försöket blev det en melon. Och lå...

Jag och Galishimo var utanför komfortzonen idag igen. Vi följde tre andra tjejer på ridtur ut i det vackra vintervädret. Det blåste ute och snön blåste av från träden. Han var lite nervös och gjorde några sidohopp och rivstarter. Men jag satt kvar. När vi skulle hem fick han väldigt bråttom hemåt och blev väldigt spänd och irriterad, men jag satt kvar och red ut det. Jag var spänd och rädd men allt fungerade ändå fint. Rädslan börjar klinga ur och den är inte lika jobbig. Som sagt, det var iskallt ute, och blåste ute. Såklart det var lite läskigt för honom. Såklart jag var rädd eftersom jag fortfarande har kvar en hel del av min ridrädsla. Men det var absolut inte svårt att hantera. Jag red i över en timme. Jag är så nöjd över honom just nu. Jag växer för varje gång jag rider honom. Jag klarar mer och mer. Små nya saker åt gången.

Jag tömkörde Galishimo sent på fredagkvällen. Vi var helt ensamma ute i mörkret. Jag såg bara konturerna på honom, i snön. Det var helt stjärnklart, och det kändes som om vi hade en kupol av stjärnor ovanför oss. Galishimo var jättesnäll. Han verkar vara helt tillfreds med att vara ute i mörkret med mig. Han hade öronen framåt hela tiden och var så mjuk och avspänd. Idag på lördag så ska jag ut med honom och två andra tjejer, på sina hästar. Jag är lite nervös och rädd för att det ska hända någon olycka, samtidigt som jag känner mig pirrig och förväntansfull. Det var ju av den här anledningen jag skaffade häst. För att träffa trevliga människor med samma intresse, och få komma ut i naturen och röra på mig. Nu är vi äntligen där. Det känns nästan för bra för att vara sant...

Solen var mäktig idag. Den stod så lågt på himlen och lyste så starkt. Runt solen bildades en slags regnbåge i en cirkel omkring den. Det var magiskt. Jag passade på att ta en bild av min "medryktare" Mari och Galishimo. De var så vackra, där de stod...

Mari hjälpte mig med Galishimo igen, som hon alltid gör på onsdagar. Och jag kan inte beskriva hur värdefullt det är! Det var -20 grader ute och hon stod i mitten på fältet och med glatt humör filmade hon mig och Galishimo. Vilken pärla hon är, Mari! Och apropå pärlor... Galishimo är ett litet yrväder. Han hinner komma på ca 25 nya idéer på 30 sekunder och tror fortfarande att han har många förhandlingslägen under en ridtur. Men han är så fruktansvärt fin just nu. Han är entusiastisk, arbetsam och har enormt mycket energi... Jag känner så mycket tacksamhet just nu.  Att vi kan kämpa vidare.  Att han är frisk.      

Gud vad jag har tur som har honom. Som har kvar honom. I hela mitt liv har jag drömt om en egen häst. I hela mitt liv har jag velat ha ett arabiskt fullblod. Nu har jag en underbar liten kille som klarar allt. Ju mer han växer upp ju tryggare och finare blir han. Begränsningarna sitter bara i mitt huvud. Det bevisas gång på gång. Men det går långsamt framåt. Allt går långsamt framåt. Och han är verkligen en underbar vän. Han säger aldrig "nej". Ibland blir han rädd men han behöver bara tid att växa. Ibland blir jag rädd och då behöver jag också tid att växa. Men vi är på rätt spår. Han är en jättefin kille.   Vi behöver bara ännu mer tid... .