Livet är förändring

Det är lite tomt med inspiration just nu. Jag är lite trött över allt som varit. Den gamla relationen, Separationen, bostadslösheten, Galishimos olycka, ekonomin. Rodeobockningarna i veckan. Men allt kommer att bli bra. Jag måste bara vila. Landa. Andas. Komma tillbaka. Tänka nytt. Lita på livet. Lita på Galishimo. Lita på de som bryr sig om mig.   Lita på att livet löser sig.

så sa Linda i trappuppgången när jag gick till jobbet. "Börja om från början igen. Du kan ju det här." log hon och menade på Galishimo. Sagt och gjort. Jag åkte till stallet och tränade uppsittning på Galishimo. Upp och av några gånger. Han hade lite svårt för det från början men snart kom han in i det. Sedan skrittade vi runt lite. Lite sådär som jag gjorde under några veckor under inridningen förra året. Han var lite rädd för skänklarna (benen) igen. Så vi fick faktiskt börja om. Till slut vandrade han ambitiöst runt, med friska tag i skritt, och frustade lite. Det märks på hela honom att han gillar uppgiften. Han tycker det är spännande, att bli riden igen. Han gjorde sig stor och duktig. Men ingen trav. Vi tar det lugnt nu. Ett steg i taget. Ingen häst ska bli rädd ikväll. Ingen ryttare ska bli skadad ikväll. Idag är vi bara duktiga. Och mannen jag dejtar känner inte mig, vet ingenting om mig och Galishimo. Han blir förundrad över hela situationen...

Jag red på Galishimo och så hände det igen. Jag tror inte han visste själv vad han gjorde. Han fyrade av en rejäl bockning med mig i sadeln, lite överskottsenergi då jag bad honom trava, och sedan dunsade jag väl ned mot sadeln, mot hans rygg, och sedan var rodeon igång. Jag höll fast mig hårt i sadelknoppen och släppte inte greppet om ena tygeln för att försöka böja honom och få honom ur balans.  Han. Slutade. Aldrig. När jag suttit mig igenom en "trött" bockning så hann jag precis tänka att "Nu orkar han inte bocka mer" men han bara fortsatte med ny fart. Jag hann fundera på att hoppa av i farten. Jag skulle bara hehöva släppa taget om sadelknoppen för att hamna på marken, och jag kunde luta mig framåt och åt det håll han inte verkade springa, men jag blev rädd för att få en känga av hans bakhovar. Dessutom var jag ensam i ridhuset och det fanns ingen som skulle märka om jag slog mig illa. Och han fortsatte och fortsatte. "Luuugn pojken. Lugn gubben......

Jag har inte kunnat rida Galishimo i helgen, då det är en clinic i ridhuset från fredag till söndag. Så nu är jag kvar i träsket då han är lite understimulerad igen. Han skuttar runt utan vett och sans för sig själv i hagen. Jag har i helgen fått de fina råden (som jag inte bett om) att sätta ut en varningsskylt (som jag inte vill ha) utanför hans hage om att han är farlig "Han kan ju sparka någon genom stängseltråden", och jag har även fått uppmaningen att lämna bort honom till någon "professionell hästhanterare". Så nu finns det en liten varningstext om honom i stallet. Och en tillhörande teckning på en glad häst som studsar. "Akta er för Galishimos rumpa." Lika bra att göra det, för olyckor kan ju hända. Har jag märkt. Det hela rinner lättare av mig nu, för jag har fortfarande kvar magkänslan över hur han var att rida förra veckan. Han var mjuk. Ivrig. Lyhörd. Självklart har jag inte hunnit utbilda honom så mycket ännu, men lyckan sprider sig i ...

Idag hade jag bestämt mig för att rida. Det gäller att inte ge upp. Någonstans måste Galishimo ha blivit trött av gårdagens "tjur-rusning". När jag skulle sätta mig upp i sadeln tvekade jag. Han frös fast, och höll nästan andan. Jag ställde foten i stigbygeln och tvekade länge. Sedan fegade jag ut. Klev ned från pallen och vandrade lite med honom. Sedan upp igen. Han höll andan igen, hela kroppen stelnade till. "Du kan ju det här." sa jag lugnande till honom, och satte mig upp i sadeln. Han stod stilla. Jag klappade honom lite på halsen. Han gick några tveksamma steg. Sedan blåste han upp sig till sitt allra vackraste väsen, och började stolt trampa runt med mig på ryggen. Nästan i en akademisk Piaff. Han joggade elegant och vigt med högt buret huvud och mig på ryggen. Jag försökte få honom att skritta, jag försökte dämpa honom, men hans entusiasm hade inte lämnat mig oberörd. Han ville jobba. Han ville väldigt gärna jobba. När vi travade ville han galoppe...

Jag tänkte att det kanske var dags att provrida Galishimo lite. Efter olyckan. Ta en liten försiktig skritt. Bara känna lite på honom. Eftersom han är ganska vild så tänkte jag också att jag kunde longera honom på en lång lina så han fick "springa av sig" lite innan jag satte mig upp. Liksom "rusa av sig" överskottsenergin. Så jag tog ut honom, släppte honom på en volt runt mig, på en hyfsat lång lina. Jag satte mig alltså inte upp på honom utan  stod på marken och lät honom springa lite omkring mig. Och han rusade. Och rusade. Och rusade. Han sprang som om livet vore honom kärt. Varv. På varv. På varv. "Ja, jag ger honom tio minuter, en kvart... han lugnar säkert ned sig." tänkte jag, under tiden han storögt och skrikandes galopperade i vansinnesfart omkring mig, djupt lutad mot mitten av cirkeln för att kunna hålla balans och tempo. Sanden flög. Efter tio minuter, en kvart, sprang han fortfarande runt i vansinnesfart. Eventuellt ett något högre tem...

Nu har saker börjat falla på plats på livet. Lite smått, sådär. Jag har inga stolar i min lägenhet ännu, och inte heller så mycket sängkläder att botanisera mig med, men jag bor här, och jag vänjer mig långsamt vid hur jag bor. Jag har vant mig vid att ha terven hemma och att sätta in regelbundna promenader med henne, utan att överanstränga henne. Jag har börjat sova väldigt bra och djupt. Jag är pigg när jag vaknar på dagarna. Jobbet går hyfsat bra. Det är trevligt att dejta en mysig man också.  Jag börjar vänja mig vid de nya rutinerna med Galishimo också. Förut var det rena döden att springa runt stallplanen och mocka, skjutsa bort skiten, väga höpåsar, kånka vatten, hämta nytt spån, varje dag tills döden skiljer oss åt, och så vidare... men kroppen kommer in i rutinen och nu efter två månader så går det ganska snabbt, och jag kan tänka på annat under tiden som jag fixar med göromålen. Och snart tänker jag rida på den lilla Pellefanten igen. Det är bara en ...