Livet är förändring

Nu var det åtta veckor sedan jag senast gjorde ett löppass som kändes bra och positivt. Det vill säga ett pass där jag kände att jag hade energi och glädje när jag ansträngde mig. Sedan dess har jag avbrutit många pass efter en kvart. Eller så har jag gjort halvdana pass där jag presterat halvdåligt. Oftast skenar pulsen iväg redan vid uppvärmningen eller så känns det som om jag inte kan andas, eller så blir jag tung som bly. Eller så blir jag sjuk. Jag är tveksam om jag klarar stockholm marathon 2010 då jag är i ännu sämre skick i år än vad jag var förra året, den här tiden. Jag är inne på mitt fjärde år i konditionsträningens tecken och jag har stött på väldigt mycket problem på vägen. Det blir mycket kämpande och trixande och många funderingar över varför jag inte svarar särskilt bra på konditionsträningen och varför jag blir sjuk ofta. Det går åt mycket tid för mig att fundera över min träning och varför saker inte fungerar. För att inte nämna hur jobbigt det är för självkänslan at...

Jag fortsätter finula på min ekonomi. David tipsade mig om att följa socialbidragsnormen för en ensamstående vuxen person, som vägledare för hur mycket pengar jag bör lägga på mat. Matnormen för en ensamstående vuxen person är 1620 kronor per månad. Vilket alltså skulle innebära att jag skulla handla för 405 kronor i veckan. En sådan matbudget finns inte i min föreställningsvärld. - Jag handlar alltid ekologiskt även om det är dyrare. Kossor ska få gå längre tid med sina kalvar innan de skiljs åt och hönor ska få vistas utomhus om de vill, och de ska få picka på jord, för det är sådant hönor gör. Så är det bara och så tänker jag låta det förbli. Oavsett extrakostnader. - Jag köper färsk fisk framför fryst fisk trots att det är avsevärt dyrare. Då vet jag att den inte blivit transporterad över halva kontinenten och dessutom så är färsk mat hälsosammare än fryst mat. - Jag köper inte pasta. Mathavre och quinoa är godare, nyttigare, har bättre konsistens och... är dyrare. Och havren och q...

Jag har börjat intressera mig för min ekonomi. Förut har jag intresserat mig för min ekonomi indirekt genom att intressera mig för att skaffa en karl. Du vet. Någon att leva ihop med och ha familj med och allt det där roliga som kommer till om man är två heltidsarbetande inkomsttagare. Eller åtminstone har jag lagt ekonomiintresset på is tills jag får fast arbete då man kan ta lån på ett helt annat sätt och köpa bostadsrätter och sådant som faktiskt är billigare än hyresrätter här på orten. Men... ja, liksom. Jag orkar inte skaffa en karl. Och den fasta anställningen vill ju vänta på sig. Och jag är kommunalanställd, vilket inte drar in storkovan ekonomiskt. Så jag har börjat titta ordentligt på min ekonomi. Jag försöker skaffa koll och på allvar titta igenom vad som behövs för att jag ska få mer pengar över. Bland annat så tittar jag på om det är värt att äga en bil om jag ändå har mindre än tio minuters gångavstånd till jobbet, gymet, vänner, affär, busstation och biluthyrning. Iblan...

Ingen mer löpning i vinterväder! Inte ens när det är så här vackert... Efter ytterligare en svacka i min träning, med förkylningssymptom och svårigheter att andas, så börjar sanningen krypa sig närmare. Jag tränar ju utomhus så ofta som möjligt. Det är en viktig faktor i min träning, att komma ut. Och det verkar faktiskt hänga ihop riktigt tydligt att jag inte mår bra av att anstränga mig utomhus när det är kallt ute! Själva grejen är ju att jag inte KÄNNER mig dålig när jag tränar ute, jag älskar Östhammars vackra vinterväder, men två till fyra dagar efter att jag ansträngt mig utomhus i minusgrader så har ju träningen skitit sig totalt och jag har varit jättetrött utan att sätta fingret på varför. Oftast har jag känt mig förkyld och tyckt att det varit tungt att andas och då har jag skyllt på mitt immunförsvar och inte alls tänkt på att jag kanske dragit igång en inflammation i luftvägarna. För det gick ju lätt att springa. Då. Nu när jag verkligen känner efter så tror jag att jag är...

Jag har inte skrivit så mycket men jag har varit förkyld i sex veckor. Precis när jag hyllade löpningen som bäst så blev jag klubbad som en säl och sedan dess har mitt immunförsvar kuskat runt i kroppen som små illrar och försökt få bukt med förkylningen. Mina 'illrar' verkar tämligen ostrukturerade för jag tycker att en förkylning ska vara lättare att fixa till. De susar säkert runt där nere och krockar med varandra och slarvar bort skräpet som ska forslas bort och får nervösa sammanbrott som inte är till gagn för någon. De jobbar säkert hårt men är varken raffinerade eller effektiva. Hur som helst så kommer jag tillbaka. Som jag alltid gör. Eftersom det är det jag är bäst på. Nu pratar en kollega som heter Stefan om att det vore kul om jag hängde med på ett motionslopp i skidåkning. Jag känner mig osäker, men försöker i alla fall att åka lite. Karin har följt mig en vända på motionsspåret här i Östhammar "Nu tar vi inte i, utan nu krafsar vi bara lite." sa hon glatt...

Hujeda mig! Min 29-års födelsedag börjar närma sig och tankarna halkar lätt in på "vad är det för FEL på mig?!" som så gärna vill ha en man och familj och hela köret men som för närvarande lever ensam. Bra start på det nya året, va?! Sedan tittade jag mig i spegeln och tänkte att jag borde verkligen inte skämmas. Jag gör allt jag kan för att må bra och vårda mig själv. Jag tränar, lagar min egen mat och bakar mitt eget bröd för att min kropp ska må bra. Jag har ingen TV och ägnar mig åt måleri, och jag spenderar tid utomhus för att min själ ska trivas. Jag har ingen anledning att inte vara stolt. Det här fotot tog jag i veckan på solen som inte orkade masa sig upp över trädtopparna, det var 20 minusgrader ute. Jag är glad över att jag blev inspirerad och sökte skönheten bakom grenverken i stället för att bara klaga på kylan och hålla mig inomhus. .

Han den där killen som brukar vara på gymet undrade om jag liksom vad-heter-det-nu ville hitta på något med honom. Det händer ibland att killar vill träffas sådär-vad-heter-det-nu- på fritiden och jag blir oftast väldigt smickrad, men det har kännts jobbigt att träffa en man sådär-vad-heter-det-nu på fritiden så jag har hållit mig undan och tryckt hemma i min lugna vrå i stället. På min höjd har jag sms:at dem och sett belåten ut när jag fått svar. På nyårsaftonen låg jag ensam ihopkurad mellan nytvättade lakan och lyssnade på en ljudbok som jag fått i julklapp. Gå på fest är ju jobbigt. Man vet ju aldrig vad som kan hända på sådana tillställningar. HEMMA däremot så vet jag precis vad som händer: Ingenting. Och det är bra så. Faktiskt. Men så knackade han den där gymkompisen på. Han sa att han hade vänner som hade islandshästar och att jag gärna fick följa med honom dit. Så jag klev faktiskt över tröskeln från allt det där förutsägbara trygga ingentinget. Det där ingentinget som jag...