Inlägg

Övning ger färdighet!

Bild
Helgen har varit toppen! Jag har kämpat på med Galishimo och han blir bara finare och finare. Att sitta på honom är fortfarande lite ångestladdat, jag vill absolut inte rida honom när jag är ensam, men spänningarna håller på att klinga ut. Tur att sambon förstår att det här är viktigt för mig och ställer upp så ofta han kan. Efteråt är jag förståss stolt som en tupp. Denna helg blev väldigt glädjefylld! Nu är vi på gång!

Ridning Oktober 2012

Bild
Jag stod på pallen och klappade Galishimo. Och klappade. Och klappade. "Ska du inte kliva upp snart?" frågade sambon. "Neej. Jag ska bara klappa lite till." sa jag sammanbitet. Hjärtat dunkade genom hela kroppen och jag kände mig rädd. Så jag klappade. Och klappade. Och klappade. Och klappade. "Alltså. Du kanske måste sluta klappa Galishimo snart." sa sambon. "Hurså?" "Du kommer att nöta bort all päls på honom." "Det tror jag inte." sa jag och försökte dölja hur paniken spridit sig i kroppen. "Alltså jag tror inte man kan BEGÄRA av en treårig unghäst att stå stilla och bli klappad hur mycket som helst." "Det tror jag." svarade jag bestämt. Rösten stockade sig nästan i halsen av den höga pulsen och adrenalinet satt i magen, och pumpade ur sig rena panikhormoner, som ett okontrollerat kärnkraftverk. *dudunk dudunk dudunk* Sedan vände sig Galishimo om och bet mig på benet. Som om han sa: &qu

Värre

Bild
Sambon har blivit ännu värre av förkylningen. Måtte han bli frisk snart! Han ser ut som sjunde sorgen och låter som den åttonde bedrövelsen. Grannhundarna ylar när han går utanför. Blommorna vissnar om han rör vid dem. Solen går i moln där han klampar fram. Terven och Taxen får ståpäls när han går förbi. Bilar kör i diket när han går över gatan. Stadsfåglarna faller ned från himlen ovanför hans huvud. Spridda poltergeistfenomen rapporteras i hela kvarteret. Elektronik går sönder. Rumstemperaturen sjunker flera grader när han är i närheten. När min sambo är förkyld så blir det en mindre variant av jordens undergång. Måtte det ta slut. Herre min skapare. Måtte det ta  slut. .

Nu är det sambons tur

Bild
(OBS! Inte jag som ritat! creaturesinmyhead.com)   Nu är det sambon som blivit sjuk. Han kravlar omkring som en slemmig mask med Crazy Eyes och hittar fel på mig. Han har noll självinsikt utan tror på fullaste allvar att jag "klickar provocerande högt" med min dator. "Så du menar på fullaste allvar att jag skulle klicka extra högt på tangentbordet när du är sjuk, för att retas?" undrade jag. "Ja." svarade han förnärmat med grötig röst och snöt sig. "Men varför skulle jag vilja manipulera dig att må ännu sämre när du redan är sjuk?" "För att du är ondskefull." förklarade sambon pedagogiskt som om detta vore självklart. "Men varför är du tillsammans med mig om jag är ondskefull?" frågade jag. "För att du är kvinna." konstaterade han. De flesta diskussioner brukar avslutas med slutsatsen att jag är en kvinna. Vi kvinnor är mystiska och manipulativa väsen som orsakar både vånda och värk hos varje godhjärtad

Värt att vila

Bild
Jag är fortfarande sjuk. Att vara långdraget sjuk är lite av min personliga talang. Jag trodde jag var på väg att bli frisk men blev magsjuk nu på kvällen. Galishimo mår i alla fall bra , men hela hans hage är översvämmad, efter det så kallade Kaosvädret som lagt sig över Sverige som en blöt filt. Den fuktiga kyliga luften med de täta regnskurarna gör livet lite extra tufft nu när han går på lösdrift, så... ja. Det kanske passar med lite vila. För oss båda två. Jag provade i alla fall att tömköra honom lite förra veckan och han visade inget tecken på att ha ont någonstans. Han rör sig som en dansare. Trots att tömarna hänger lösa, som ni kan ana på bilden ovanför här, så rör han sig så elegant och mjukt.  Han vet vad han kan.   Nu är det ju även konstaterat att han accepterar att bära en ryttare på ryggen. Allt bådar för en mycket rolig inridning. När jag är pigg. När luften blivit torr och frisk. Då ska vi dansa på riktigt...   Tills dess är det värt att vi

Söndagsfrukost

Bild
Jag och sambon trotsade regnet och tog hundarna på en frukostrunda i skogen. Hela familjen är fortfarnde välsignad med en gammal terv som stormtrivs med långa promenader. Oavsett väder. Det är dock anmärkningsvärt vilken personlighetsförändring taxen genomgår när de vanliga rutinerna bryts. På de vanliga promenaderna är hon ungefär lika samarbetsvillig som en tegelsten. Hon ligger i kölvattnet och bromsar farten och vägrar gå i vattenpölar. Hon tycker själv att det är trevligare att bajsa inomhus när det regnar ute, och hon blir väldigt kränkt när man tvingar ut henne i höstrusket för sin rastningar. Det hör till vanligheterna att taxen protesterar så häftigt att hon får andningsproblem då hon vägrar ge efter för trycket på kopplet. Grannarna har troligen vant sig vid åsynen av en sur matte med en harklandes tax som motsträvigt drar kopplet bakåt - hemåt. På nya skogsturer blir taxen däremot en fullfjädrad jakthund. Stolt och modig. Hon plöjer sig genom leriga diken utan

Dagens hjälte: Tandläkaren

Äntligen kom jag mig för att boka en akuttid till en tandläkare. Jag har ju fått ett inflammerat tandkött som Makrofagerna inte verkar få bukt med. Ni som läser (mamma) vet ju att jag har lite tandläkarskräck och att varje tandläkarbesök därför blir ytterst märkvärdigt, och alltid dokumenteras noggrannt på bloggen. Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest