Två dagar barbacka!

 

Både lördagen och söndagen red jag barbacka på Ares. Allt i tålmodig väntan på att Ares pyttelilla torra lilla utstående plupp, som är typ 1 centimeter i diameter, ska läka ut någon gång. Den ligger precis där bakre bossan vilar från sadeln så det känns inte super att sadeln ska ligga där och trycka. 

Första barbackaturen gick i lätt pudersnö och det var alldeles vindstilla och vackert. Helt magiskt landskap! Jag blev verkligen tagen av hur vacker skogen var och kände mig totalt trygg på Ares. Vi mötte till och med en bil vid en avskild grusväg och jag kände inte alls något behov av att sitta av, jag satt tryggt där jag satt. Jag var lyrisk när jag kom hem. Har inte jag drömt om att få rida barbacka på lösa tyglar väldigt länge nu?! Och så var det äntligen dags, och gick så otroligt bra! På min fina femåring!

Dock blev jag nedplockad till jorden igen dagen efter. Jonatan hade slungat upp hela ridvägen med traktorn, så den var helt fantastiskt plan och fin, men Ares fick mer energi, delvis kanske av det plana fasta underlaget, och dessutom blåste det stormbyar på 12 sekundmeter som fick ett muller att gå genom skogen och fick stora snöklumpar att falla från träden omkring oss. Sådant brukade inte min förra häst gilla, särskilt mycket. Jag kände mig inte redo att hantera det barbacka med Ares, om än han inte gjorde mer än var lite mer tittig och på alerten. På grund av detta red jag  inte lika länge som jag red under gårdagen utan satt av och gick sträckan tillsammans med honom, jag tänkte att det var väl ändå lika bra då hans lilla plupp på ryggen kan få vara ifred en stund till. Dock så lugnade han snabbt ner sig när vinden avtog, och framför allt när vi vände hemåt. Det är alltid tråkigt att gå hemåt, enligt Ares. Vi träffade på grannhunden och en granne som var väldigt glad över att vi gjort en så fint slungad promenadväg, och när vi pratade om detta så såg Ares nästan ut att somna. Hunden hade han då inga problem med! 

Så här fin blev skogsvägen efter att Jonatan kört upp den! Helt magisk! 




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Att det kan gå så fel

Bild
När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...
Läs mer