Belysning på hemmaridbanan!

Det börjar verkligen lossna för oss på gården nu! I veckan började snön vräka ner och vi behövde vara ute i hagen i mörkret och försöka få till belysningen till lill-ängen längst ned. Det krävdes verkligen att vi hade våra bästa humör och hjälptes åt för att få det att fungera, men det kändes otroligt bra när det var gjort! 

Jonatan grävde ju ner elkablar i somras under tiden jag tog hand om Ares fång och städade ur min lägenhet, så vi hade det mesta klart för att kunna få upp belysningen på kvällen. Vi hade bara inte årstiden och vädret på vår sida. 

Vi hade inte hunnit få upp själva lampan, och det kändes inte lättare att göra i mörker, snö och is. Jonatan hittade en pinne som vi kunde fästa på stolpen för att slippa klättra allra högst upp, så kunde traktorskopan få upp oss "tillräckligt högt" för att få fast den. Sagt och gjort. Där stod vi och försökte att inte halka på ranglig stege, eller is, och dö. Mest var Jonatan uppe och kämpade ensam, men någon var ju tvungen att klättra upp och skruva fast pinnen med skruvdragare under tiden han höll fast den mot stolpen. Det var lite småläskigt, men gick bra! 

Ingenting är däremot så läskigt att jag inte har tid att ta en selfie när jag är där längst uppe på skopan, haha! Men det underlättar lite när man är osäker på något. Att tänka "Det här vill jag inte glömma!" och så försöker man skapa ett minne av det. Då kan osäkerheten ibland lägga sig lite. Och att stå på marken och vägra hjälpa till är ju inte ett alternativ, då kommer inte belysningen upp! 

Sedan körde Jonatan att varv till med snöslungan på ridbanan, och dagen efter så testade vi den för första gången. Det kändes helt otroligt, och så stort! Ares var skeptisk men jag tror det beror på att han var osäker på underlaget och vad som förväntades av honom, ju längre jag red honom ju mer avslappnad blev han! Tyvärr har han ju sin lilla "plupp" på ryggen, jag tror det är en inflammerad hårsäck, typ en större finne, på ryggen, så jag vågar inte rida för länge så länge den ligger under sadeln. 

Sessan hade precis fått nya skor och brodd även bak, så hon klev på med en energi vi inte sett henne ha på hela hösten. Fina, stora Sessan-kliv tog hon. Att brodd bak kan göra så mycket! 

En lite rolig detalj med att jag var på ridbanan med Ares var att jag alltid brukar tycka att tiden går långsamt när jag rider. Kanske för att jag varit lite nervös eller känt mig överväldigad lätt. Inte sällan har jag sagt till Jonatan saker i stil med: "Men va?! Har jag inte ridit mer än femton minuter? Vad ska jag göra för övning nu då...?!" men just denna kväll var det så roligt att rida, att tiden bara flög iväg. 

"Jag har filmat dig i 20 minuter idag..." sade Jonatan och jag skrattade rakt ut. 

"Du menar fem minuter va? Jag gjorde ju bara några övergångar och ställde honom inåt?!" 

Men mycket riktigt, när vi tittade på filmen så rullade den länge. Jag hade inte alls någon känsla av att vara "färdig" för den dagen utan satt mest ovilligt av för att Ares plupp på ryggen inte skulle bli irriterad. Det är verkligen ett tecken på att jag lättare hamnar i en bra fokusbubbla nu när vi är hemma. Jag ser så mycket fram emot fortsatt kvällsträning på ridbanan! Det kommer bara att bli bättre!