Lugnet i Sjöbotten

 

Snart har vi haft hemma hästarna i tre månader, och jag red ute med Ares barbacka och med det bettlösa tränset som jag red in honom i, när han var tre. Att jag rider ut barbacka och bettlöst är ju ett litet under i sig. Jag tror inte jag hade trott någon om de sagt: ”Flytta till Sköbotten och ge det tio veckor så rider du runt barbacka och utan bett och är nöjd med det!” 

Jag är övertygad om att den lugna stallmiljön, då vi bara har två hästar och lyssnar på P1 på radio när vi gör dem i ordning, gör väldigt gott för dem. Sedan är utomhusmiljön också väldigt mycket lugnare med betydligt mindre störningsmoment, det ger mig en helt annan trygghet, och kanske Ares med! Han har blivit otroligt mycket mer trygg i sig själv när vi rider ut! Vi stöter inte på cyklister, skidåkare, tåg eller andra ekipage. Det är på sin höjd någon enstaka motionär som gärna vill stanna och ge Ares en liten klapp. 

Om någon från framtiden dessutom lade till att jag även skulle känna mig trygg om grannarnas barn åkte pulka nedför backen bredvid oss, och att Sessan skulle ha en riktig cirkus med bus och bock bredvid, då hade jag definitivt inte trott det! Jonatan råkade tappa Sessan vid ett tillfälle och hon drog lyriskt iväg i full galopp med honom springandes efter sig. 

”Vad ska det där föreställa?” suckade Ares och tittade efter molnet av snö Sessan lämnade efter sig.

”Sådär var du också ibland när du var två år.” påminde jag honom. Även jag har råkat tappa Ares när han var två år.

”Det tror jag knappast…” sa han. 

Efter ett tag fann Sessan en intressant buske som kunde smaka gott, så Jonatan fick fast henne och så kom dom lunkandes till oss. Eller Jonatan lunkade och Sessan studsade. Själv hade jag inte en tanke på att sitta av. Detta känns ju helt fantastiskt. Jag trodde inte jag skulle komma hit så snabbt! 

Och innan vi vet ordet av, är nog även Sessan fem år och förståndig.