Renovering av kostallet!
Förra veckan så satte vi igång med något vi egentligen lite smått påbörjade i april 2024: renoveringen av kostallet. Det började när Jonatan insåg att även han ville ha en häst, och vi övervägde att ha dem hemma på gården redan då. Vi började köra lite skräp från kostallet men jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Min mentala nödbroms. Jag var överväldigad av saker som behövde fixas för att få hem hästarna och sade att jag inte skulle klara av att växla upp för att fixa även detta. Så vi tog ett steg tillbaka, och har haft båda våra hästar i ett annat stall i ett år under tiden vi tagit en åtgärd i taget.
Här var vi i april 2024 när jag ryggade tillbaka. Observera den gamla kylen, (full med prylar) till vänster, och att det fanns ett långt verkstadsbord till höger som även dolde ett hål i väggen, en mockningslucka, bakom sig.
Jonatan rensade lite under förra helgen och på söndagen förra veckan sade han: ”Allt som är kvar i kostallet kan vi nu köra på återvinningen, jag har murat igen mockningsluckan, jag ska bara hämta en motorsåg och stycka upp verkstadsbordet så vi får ut det."
Sedan hörde jag motorsågsljud och när jag tittade in i kostallet efteråt så såg det ut så här. Med igenmurad skitlucka och allt, till höger.
Så det var bara att sätta igång och sortera skräp och skjutsa tre fulla släpvagnar till återvinningen. Det kändes dock väldigt skönt att se för varje släp vi fyllde så blev det tommare och tommare i kostallet. Skönast var det att få iväg den gamla kylen och dess innehåll! På slutet av söndagen förra veckan så lämnade vi kostallet så här:
Så här såg taket ut efter att det blivit skrapat. Då tänkte man att det värsta ändå kommit loss. Vi hade jättefel. När vi började måla så lossnade ytterligare mängder av färg bara av fukten från färgpenseln och våra rollers. Och då, mina damer och herrar, insåg jag att jag befann mig i den överjävligaste och svåraste delen av projektet, som jag troligen gjort i hela mitt liv. Vi bet ihop och målade på och lät färgen i kletiga kalla klumpar falla över oss. Vi tänkte lite sådär att stallet bara är provisoriskt och om vi hade mer tid på oss så skulle vi väl ha såpat och försökt fukta upp taket för att skrapa det igen, men det är oktober och hästarna behöver någonstans att göras i ordning, och vi har ju ett nytt stall på gång i framtiden. Vi biter bara ihop och gör detta!
Mellan takplankorna rasade det spindelnät och hundraårigt sågspån och annat klägg över oss. Allt var kallt och äckligt, som det mesta utomhus är i oktober, och klumpar av kallt smuts, blandad med färg, rann över ansiktet och efter skjortärmen. Ta i beaktande att både jag och Jonatan sitter på kontor vanligtvis och inte är vana att stå statiskt och titta upp med penslar ovan våra huvuden. I timmar. Och åter timmar. Jag svor och har aldrig skrikit så mycket som jag gjort när spindelkladd fallit över mig. Ryggen, benen och armarna värkte.
Jonatan tog det hela med ett jämnt och vänligt tålamod, och verkade inte lika besvärad som jag var. Han tyckte kanske det räckte med att en av oss skrek och svor.
Men vi kämpade på! Värst kämpade vi på fredagskvällen efter jobbet. Jag gick med en liten pall som jag klev upp och ned på för att kunna måla kanter och hörn, och Jonatan rollade och kompletterade med färg här och var. Men jag kände mig verkligen inte motiverad. Det enda som motiverade mig var känslan av att Jonatan förmodligen skulle stå där själv och kämpa i all skit om jag gav upp, och att han inte förtjänade att göra detta ensam.
Tidigt på lördagsmorgonen så kunde Jonatan lägga en förberedande primer för betongmålning på väggarna under tiden jag fortsatte försökte dutta vit färg i taket där det behövdes. Och fortsatte få färg i ansiktet. Och fortsatte skrika över spindelnät, äckligt gammalt sågspån från tidigt 1900-tal, och spindlar.
Mamma skulle komma och hjälpa till på lördagen och kom med glatt humör. Och i väntan på att primern skulle torka så var vi i hagarna. Och det är då jag nu i efterhand undrar hur jag egentligen är funtad, för jag kom på den fantastiska idén att vi borde bära småsten ur Ares skogshage. Så efter att ha slitit i kostallet i flera timmar så började vi bära sten. Efter sten. Jonatan uppskattade det till nästan ett ton. Jag tror det kändes lite skönt att böja mig framåt och lyfta upp något i stället för att sträcka på kroppen och hålla armarna över huvudet. Och fint blev det också! Men lite sliten kände man sig...
Mamma bar glatt stenar till traktorskopan för bortforsling, och det tidigare steniga hörnet blev alldeles mjukt och trevligt!
Till slut kom vi äntligen till den punkt då primern torkat och vi kunde måla. Jonatan rollade de stora partierna och jag tog penseln för att fokusera på hörn, kanter och mer svåråtkomliga ställen. Och äntligen, äntligen, började man se slutresultatet. Äntligen!
När den fruktansvärt nedkladdade golvpresenningen kunde tas bort så såg man slutligen, och till sin stora lättnad, vad som hänt med kostallet. Hur långt vi kommit.
...och visst blev jag glad på ett alldeles särskilt sätt när vi var klara. Vad mycket vi klarar tillsammans, och vad bra vi kompletterar varandra! Jag kommer att vara glad över detta projekt länge. Och särskilt glad kommer jag att bli när jag inte har träningsvärk i precis varenda del av kroppen! Nu återstår lite fix med dörrar, ett fönster, och boxväggar, men det är ju inte lika omfattande och tidskrävande som det vi gjort i veckan. Det kan man ta lite i taget med.
Kommentarer
Skicka en kommentar