Det känns overkligt

 

Det känns lite overkligt att ha hästarna hemma. Jag jobbar hemifrån idag, till stor del för att jag är lite sjuk och inte vill smitta någon i det öppna kontorslandskapet. Men vid 10.00 tog jag en paus, och tog på mig overallen och gick ned till hagen för att titta till hästarna. Då kom de mot mig, i sakta mak, ut från den tunna dimman. Så konstigt. Så overkligt. Dom är alltså här hemma. Strax bakom knuten. 

Jag har alltså åkt till ett stall så ofta jag kunnat, i 13 år. Det var en paus på tre månader när Galishimo dog och jag väntade in Ares, men det är enda undantaget under alla dessa år. Jag köpte Galishimo år 2011 och sedan har jag haft olika stall som mitt andra hem. Det kommer att kännas konstigt med den nya tiden som kommer nu. 

Jag ska inte ljuga om att luften gått ur mig. Det har varit en intensiv sommar då vi båda jobbat hårt för detta, på var sina håll, och det har verkligen varit jobbigt med höpackning och fixa matlådor till Ares, hans fång och hur vi klurat på att ge honom den bästa hjälpen, att bilpendla fram och tillbaka med nya, längre, avstånd då jag flyttat till Jonatans gård, städa ur min lägenhet i stan och renovera den inför försäljning, samt ta hand om två hästar i perioder när Jonatan behövt fokusera på gården. Och jobba heltid. 

Men det gick. Vi klarade det. 

Så nu låter jag vilan få sin plats 

och så låter jag glädjen och tacksamheten krypa sig på. 

Lite i taget. 

Som en varm mule mot kinden.