Varför firar jag inte?

 

I söndags kämpade jag och Ares med att korta skritten. Jag var lite oförberedd på hur svårt det är att korta stegen i skritt på en häst som naturligt tar så stora steg. Det är ju precis tvärtom som med min arab Galishimo. Att korta stegen på Galishimo var ungefär att göra absolut ingenting och då blev de korta av sig själva, där var utmaningen i stället att länga stegen. Nu har jag en ny utmaning och behöver tänka en hel del om hur jag ska få det så bra som möjligt för Ares. 

Jag och Jonatan höll på en hel del i söndags och jag red runt på ridbanan i skritt på lång tygel. På två platser på ridbanan försökte jag ta lite mer i tyglarna och korta stegen, ca sex steg, eller tills han gav efter på hjälpen, och sedan klapppade jag honom och längde tyglarna igen. Vi körde fast på flera fronter och det blev lite pill och grejande innan vi faktiskt ändå kom hyfsat bra i mål. Ares första reaktion var nämligen att gå mot trycket och inte följa efter det. Men han knäckte koden så småningom, och slutligen kom trivselfrustningarna. 

Det som var intressant denna gång var att jag red ca 45 minuter, på isigt underlag, under tiden det kom vindbyar på 12 sekundmeter. 

Jonatan var jättglad. 

"Jag tror knappt vad jag ser! Märkte du ens att det blåste?" och jag måste erkänna att jag inte riktigt gjorde det. 

Jag som alltså alltid oroligt kollat väderprognosen varje morgon innan ett ridpass. Jag som alltid anpassat min träning efter vinden. Jag som flera gånger frusit och inte riktigt kunnat rida för att det vinit i öronen. Jag som kan få en knut i magen om det blåser till lite när jag hämtar Ares. Jag som jublade när jag klarade 5 sekundmeter en gång. Jag har ofta pratat om det för Jonatan, och det har varit nästan två år av frustration och maktlöshet över att alarmsystemet i kroppen lever sitt eget liv. 

Och nu hände ingenting. 

Absolut ingenting. 

Sedan kommer nästa fråga. 

"Varför är du inte överlycklig? Det är detta du längtat så mycket efter?!" log Jonatan och jag har väldigt svårt att förklara känslan. 

Nu vill jag inte prata om det överhuvudtaget. Ett av de mest skamfyllda egenskaperna jag haft i hela mitt liv. Den där jäkla rädslan för blåst. Det där alarmsystemet som handikappat mig från att göra det jag allra helst vill göra.

Nu vill jag aldrig och absolut aldrig någonsin tänka på det igen. Kan vi inte bara låtsas som att det aldrig har hänt?! 

Samma känsla hade jag när Jonatan spontant skulle hjälpa till med att kratsa Ares hovar i söndags. 
"Nämen kratsa då inte hovarna åt mig! Det gör ju jag!" sade jag spontant och nästan lite irriterat, ungefär som att vi alltid haft regeln att jag kratsar Ares hovar, och att jag alltid har gjort det. Jag vill inte befatta mig med att Jonatan hjälpt mig i månader, för att jag inte ska börja spänna mig och förlora för mycket energi.

Och så kratsar jag hovarna precis som om det var den naturligaste sak i världen, som jag alltid gjort det med Ares. Jonatan tittade på och sade att det är konstigt att jag rör mig och beter mig som det var den naturligaste saken i världen helt plötsligt. Jag är inte spänd på en fläck, jag kan prata om något annat samtidigt. Det tar inte ens fokus från mig. Som ett trolleri. 

Och jag vill bara att världen ska låtsas som jag aldrig, absolut aldrig, har haft problem med det. Detta vill jag inte heller prata om längre. Helst vill jag inte ens att någon ens nämner detta skamfyllda, irrationella alarmsystem, som hängde upp sig på petitesser, och gjorde mig till en sämre hästmänniska.  

Jonatan gjorde i alla fall en riktigt bananasplit till mig på kvällen. Glass med bitar av kladdkaka i, banan, vispad grädde och kolasås. En rejäl portion. 

"Tolv sekundmeter!" sade han flera gånger. Känn på den du! 

Okej, lite självreflektion har jag väl kanske, lite ofrivilligt, tuggat mig igenom ändå. Jag har tänkt att det hela kanske mer har varit en reaktion på att jag lagt höga krav och ett högt tryck på mig själv under en längre tid och att jag varit mer överväldigad av det än vad jag vågat erkänna. Nästan så det blivit en utmattningsreaktion. År 2022 var ett väldigt svårt år och huvudfokus för mig var att klara av att jobba heltid, vilket jag fick kämpa vansinnigt hårt för. Jag kanske inte riktigt kom på fötter så snabbt som jag tänkte mig. Man tänker ändå undermedvetet att när motgångarna är över, så är dom över, men kroppen kanske ändå har ett alarmsystem påslaget länge efteråt. Den kanske försöker skydda sig själv så gott det går. Kanske i månader. Kanske år. 

Kanske tar det två år, eller mer, att hitta en ny balans att leva, 

att hitta en ny, återhämtande vardag. 

Kanske borde man ändå fira det, 

med en bananasplit.