Att planera en flytt

Tanken är ju att jag och Jonatan ska ta med oss våra hästar och flytta till Sjöbotten så småningom. Jag är glad att vi inte haft bråttom med detta utan att jag fått tid på mig att processa de planerna. Till att börja med så har jag bott i min etta sedan 2013 och den bostaden är en väldigt stor trygghet för mig. Läget är jättefint och det billiga boendet ganska nära centrum har gett mig möjlighet att ha råd med egen häst på en inkomst. Dessutom har den ju stigit i pris sedan jag köpte den vilket har känts som en god investering. 

Jag har också gillat Brönet väldigt mycket där Ares står och varit nöjd med att ha nära till ridhuset. Men såklart, staden har vuxit och samhället smyger sig på. Det står många hästar på Brönet och nu kör en eller flera travkuskar som sagt regelbundet efter alla vägar, det är inte samma lugn som det var där på Galishimos tid. Ridhuset i centrum, som ofta stod tomt, kryllar av hoppryttare och andra ryttare och det är svårare att skapa en lugn invänjning för en unghäst, än vad det varit förut. 

Men det kändes också jobbigt att åka ut på landet och lämna allt. 

Men denna vinter har jag fått lite bättre intryck. Exempelvis så var vi ute och åkte skidor med hundarna i Sjöbotten, och träffade på två skotrar vid vardera tillfälle. Båda skotrarna saktade in när de såg hundarna, säkert hundra meter innan, sedan krypkörde de förbi oss och log glatt. Och då hade vi hundar och inte ens flyktdjur. Jag blev varm i magen och faktiskt entusiastisk bara över den grejen. Jag har inte en enda gång märkt "ungdomskörning" på skoter då unga skoterförare axar som idioter 200 meter bort och tycker de är tuffa, i Sjöbotten, vilket är vanligt att man hör på Brönet. I Sjöbotten verkar det finnas vuxna människor med sunt förnuft och hänsyn. Jag hade absolut vågat möta dem med min unghäst om jag red ut. Kanske blir det även lättare att köra in Ares i Sjöbotten här där det är lugnare?

Sedan har våra gulliga grannar i Sjöbotten varit ganska glada över att det kommer fler hästar till byn. De har erbjudit en äng utanför deras hus som beteshage om vi vill ha extra bete. Då kan de titta på två betande hästar från deras köksfönster. Vi behöver ju inte extra bete i praktiken då vi har väldigt stora ängar för våra två hästar, men deras äng är närmare vägen och kan hjälpa hästarna med trafikträning. Dessutom kan det ju komma blöta sensomrar med lera i hagarna, och vid ingångarna, och att ha ytterligare en hage vore nog super om man vill erbjuda hästarna omväxling med bra underlag utan lera, året runt. Det vore fantastiskt att komma undan lera. 

Vi har redan bestämt oss för att köpa en flyttbar rundbågehall som Jonatan enkelt kan flytta med traktorn, både mellan hagar och när man behöver städa ur dem. Vi kommer även att bygga ett nytt stall till dem, men tanken är att de ska gå ute. 

Sedan har vi två ridbanor som tillhör byn väldigt nära oss, och jag har börjat längta väldigt mycket efter att få träna Ares på det jag vill, inte det som passar andra ryttare på ridbanan också. Vill jag rida själv så är jag nästan garanterat ensam i ridbanan närmast oss, jag har aldrig någonsin sett en häst på den ridbanan, och om jag vill ha en ännu större ridbana så behöver jag skritta 600 meter, och kan träffa och träna med andra ryttare i byn. Jonatan kan skotta fram en liten ridbana för mig också bara bakom huset. 

Men som sagt, det har tagit lite tid för mig att ta in allt, och att tänka på det. Nu till sommaren så hinner vi ju bygga och planera lite mer för detta och då kanske det blir mer realistiskt. Jag tror att vi flyttar dit sommaren 2026, men det är svårt att veta hur lång tid saker kommer att ta. 

Men jag börjar längta! Jag känner inte lika starkt känslan av att vara överväldigad, och tycka att livet går för fort, och att tycka det känns läskigt att bli beroende av en partner. Det finns mycket roligt att göra i framtiden. Med en fantastisk man!