Betydligt mindre ångest

Jag har ju lyft hovar och ridit på precis som jag gjorde förr, och hamnar inte alls i ett läge av att vara överväldigad eller bli oresonligt rädd. Det är som att det bara släppt någon slags mental spärr. Ares har varit jättefin men kan sprattla någon gång och det känns också jättebra, en helt annan upplevelse än förut. Jag känner oftare att jag är "ett" med honom. Inte att jag sitter "på" honom.

Men det är nästan så jag inte känner igen mig själv när jag hjälper en vuxen ryttare på ridskolan när en ridskolehäst vänder baken mot -och måttar sparkar mot- henne när hon vill gå in i boxen. Jonatan rider ju en gång i veckan på ridskolan, och han hade en annan, betydligt lugnare häst. Tjejen med den stora sparkande hästen bad inte mig om hjälp, och ingen stallvärd fanns i närheten, och jag har absolut inget att göra med den hästen. Den sparkade så det small i väggarna. 

"Om jag bara får prova att... vänta, vi byter plats, jag kan gå in..." hör jag mig själv tyst säga och sedan står jag där med den stora hästen i boxen och kollar om det blir annorlunda om jag byter kroppspråk och tryck mot hästen. Jag hade några pellets i fickan också. Det gjorde susen. Jag satte på grimman så den inte kunde svänga runt, och pratade vänligt med den. Vi var överens om att inte utsätta oss för risker genom att lyfta bakben eller borsta svansen men i övrigt blev det ett lugnt pysslande med en häst som ändrade sin inställning och mjuknade i blicken. 

Tjejen pustar ut och situationen lugnar ned sig. Jonatan gör i ordning sin häst och går sedan och tittar till mig, när jag håller hästen och pysslar med den under, tiden tjejen gör den i ordning. Han är lika överraskad som jag är. Över mig själv. 

Det som är ännu mer intressant är ju att hovar sparkandes mot en vägg är ett väldigt plötsligt ljud, vilket jag också har haft väldigt svårt för. Jag brukar hoppa i luften av minsta lilla, men det plötsliga smällandet av hovar mot väggen, gick inte alls genom märg och ben, som förut. Det var ju senast i höstas jag försökte pröva med öronpluggar bara för att slippa reagera så mycket på ljud. 

Men visst undrar jag vad som hänt, som gjort att jag reagerar så annorlunda. Jag tänker inte på att jag följer staketet längre, heller. Det händer ingenting alls i kroppen när jag gör det. Jag kan "minnas" att det varit ett problem men hittar inte känslan alls. Trots att jag haft den olustkänslan i väldigt många år. 

Men eftersom jag inte vet vad som gjort att rädslorna försvunnit så fortsätter jag räkna med att de kan komma tillbaka. Och det är helt okej. Jag har en jättefin häst, förlåt, jag har två jättefina hästar, och en förstående sambo, så det gör inget om jag behöver ta ett steg tillbaka. 

Två teorier som jag har, är att jag kanske haft någon form av utmattningsdepression som jag gnagt mig igenom, men som gjort mig totalt överväldigad när jag blivit stressad. Det finns flera som beskrivit att de inte klarar av stressande situationer efter att ha blivit utbrända. Jag hade ett väldigt kämpigt år 2022. 

En annan teori är att jag slutade med P-piller för ca fyra månader sedan (nej, vi ska absolut inte ha barn, vi är 44 och 46 år) och att fobierna var en biverkning. Jag har också börjat med att äta Huel igen, vilket jämnar ut blodsockernivåerna, men jag kan inte säga på rak arm hur det skulle hänga ihop. 

Det är helt enkelt omöjligt att veta. 

Men så länge det är så här bra, så tänker jag i alla fall njuta. Och lyfta hovar.